HEJARE häj3are2, sbst.2, om person m.||ig., om djur m.||ig. l. r., om sak r. l. m.; best. -en l. -n; pl. =.
Ordformer
(hej- 1873 osv. häj- 1893—1912)
Etymologi
[jfr sv. dial. häjare, duktig, stark karl o. d.; möjl. bildl. anv. av HEJARE, sbst.1]
(vard.) person l. djur l. sak som (i ngt avseende, vanl. gm sin storlek) särskilt utmärker sig l. framstår (framför mängden); baddare, huggare, bjässe o. d. Han är en riktig hejare. Lundell (1893; angivet ss. folkmål). Ute vid vasskanten stod en gammal hejare till gädda, stel och orörlig. AB(L) 1902, nr 9, s. 2. En stor hejare till paket. Cederschiöld Väntan 89 (1915). — särsk. [jfr sv. dial. (Finl.)] sjöt. om stark vind, storm. Jungberg (1873). Taube Kvinn. 119 (1918).
SAOB
