[jfr t. helikon, eng. helicon; av gr. ἑλικών i bet. 1, av oviss härledning]
mus.
1) mus.-hist. benämning på ett fyrkantigt stränginstrument hos de gamle grekerna, användt för att bestämma olika toner o. intervaller. Ahlström MusFickordb.(1852, 1858). Ekbohrn(1904).
2) [anv. beroende på anslutning till gr. ἕλιξ, skruv; jfr HELIKOPTÄR] benämning på ett stort, kretsrundt bläckinstrument i militärorkestern, vilket vid användandet trädes över huvudet o. vilar på skuldran; jfr KONTRABASTUBA.Wegelius Musikl. 2: 183(1889). Enstaka hornstötar .. från tubor och helikon förkunna .. att vaktparaden är i antågande. Essén HustrFörfl. 82(1913).
