SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HELIGHET he3lig~he2t, r. l. f.; best. -en; pl. (föga br.) -er (Schroderus Liv. 881 (1626; i bet. 3 slutet), Strindberg SvÖ 1: 349 (1883; i bet. 2 a), Cederschiöld Maghreb 109 (1918; i bet. 3 slutet)).
Ordformer
(helig- 1521 osv. helog-, hälog- 1526. helug- 15261529)
Etymologi
[fsv. helaghet; avledn. till HELIG]
egenskapen l. förhållandet att vara helig.
1) till HELIG 1. Ebr. 12: 10 (NT 1526). Den eviga Heligheten talar i vårt bröst, och .. verkar (därifrån) på allt vårt förhållande. Wallin 1Pred. 1: 200 (c. 1830). Aulén AllmTron 111 (1923).
2) till HELIG 2. Gudh haffuer icke kallat oss till oreenligheet, vtan till helogheet. 1Tess. 4: 7 (NT 1526; Bib. 1541: helghelse; Bib. 1917: helgelse). Den moraliska lagen fordrar helighet eller viljans fullständiga enlighet med honom — den moraliska lagen. Rydberg FilosFörel. 4: 50 (1878). Utsäges helighet om en människa, så kan det ej öfversättas med sedligt god utan vidare, utan innebär att hennes vandel och väsen uppenbara något af gudomlig halt. Söderblom Gudstr. 200 (1914). — jfr MUNK-, VÄRK-HELIGHET m. fl. — särsk.
a) till HELIG 2 c, användt vid tilltal till l. omnämnande av påven, i uttr. e(de)rs helighet, förr äv. eders påvliga helighet, o. hans helighet, förr äv. påvens helighet; ngn gg (skämtsamt) äv. ensamt ss. beteckning för: påve. G1R 1: 20 (1521). Bediandes Eders Påfwelige Heligheet .., I wele (osv.). Därs. 25. God dag, Hans, sade han, hvad har du för gubbar der? Jaså, heligheterna i Rom! Strindberg SvÖ 1: 349 (1883; om två påvar). Torpson Eur. 2: 406 (1896). — särsk. (skämtsamt o. ironiskt) äv. om andra andliga. Tin heligheet måtte nu töfwa. Chronander Bel. C 7 b (1649; ironiskt till en lastbar munk). Deras heligheter (dvs. missionärerna) kunna nemligen icke fördraga en polka. Andersson Verldsoms. 2: 66 (1854).
b) (i sht vard.) till HELIG 2 g; förr äv. i uttr. skinande helighet, skenhelighet. Fosz 244 (1621). — jfr DJÄVULS-HELIGHET.
c) (i sht vard.) till HELIG 2 h. ”Läseri” eller, såsom det i den tiden mera allmänt kallades, ”helighet”. Ahnfelt StudM 1: 94 (1857).
3) till HELIG 3. Hwar än så wåre, som icke är, at closterliffnat hadhe någon heligheet mz sich. OPetri Clost. E 3 b (1528). Både helighet och skadlig kraft överföras genom beröring liksom smitta. Nilsson FestdVard. 36 (1925). — särsk. (numera föga br.) konkret, om heligt föremål o. d. Edhre Tempel och heligheter warde .. förkränckte och oreenadhe. Schroderus Liv. 881 (1626). Cederschiöld Maghreb 109 (1918).
Ssgr: (1, 2, 3) HELIGHETS-BEGREPP. teol. Rudin BibEnh. 60 (1887).
(2) -KRAV. Wikner Tank. 91 (1872).
(2, 3) -KÅPA. (numera knappast br.) (munk)kåpa ss. yttre tecken för helighet; äv. bildl., om skenhelig förklädnad. Brask Pufendorf Hist. 408 (1680). Munkar och messeprester .. äro för Gud en styggelse, om än deras helighetskåpa inför menniskor mycket i ögonen blänker. Melin Pred. 1: 84 (1844).
(2) -TYCKE. (†) utseende av helighet. Baudolinus, en Eremit eller Munk, widh Elfwen Tanarum, war aff Vndertekn och Heligheets Tycke berömd. Schroderus Os. 2: 452 (1635; lat. orig.: specie sanctitatis).
Spoiler title
Spoiler content