SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HEMVIST hem3~vis2t (i vers ∪ — Columbus BiblW D 4 b (1674)), n. (JönkTb. 157 (1547), Östergren (1927)), äv. r. l. f. (Liturg. 2 b (1576), Östergren (1927)); best. -et, ss. r. l. f. -en; pl. (numera mindre br.) = (Schroderus Os. III. 1: 14 (1635), Östergren (1927)) l. -er (Bullernæsius Lögn. 195 (1619), Östergren (1927; angivet ss. sällsynt form)); stundom (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) HEMVISTE hem3~vis2te, n.; best. -et; pl. -en.
Ordformer
(heem- 1604—1712. hem- 1576 osv. hemb- 1547—1720. hemm- 1783. him- 1660. — -vijst 1639—1700. -visitt 1547. -vist 1576 osv. -viste 1758—1910)
Etymologi
[av HEM o. VIST, vistelse(ort)]
1) (numera i sht i högre stil samt jur.) stadigvarande vistelse (ngnstädes, så att man kan räknas ss. bosatt därstädes); vanl. konkret: ställe (bostad, trakt, stad o. d.) där ngn (stadigvarande) bor l. vistas, hem, bostad, hem(ort); jur. företrädesvis om ort där en person är kyrkobokförd l. mantalsskriven; jfr DOMICIL. Hava sitt hemvist ngnstädes. Sakna stadigt l. stadigvarande hemvist. Effther hon ingenstädes haffde siitt hembvisitt. JönkTb. 157 (1547). Geperne äro nödde och twingadhe til at sökia sigh annor heemwist. Skytte Or. B 7 b (1604). Then ingenstädes stadigt hemvist äger, eller fremmande är, sökes ther han finnes. RB 10: 1 (Lag 1734). De funno sig snart för Porten til en Bygnad, som liknade en Eremits hemvist. Ekelund Fielding 215 (1765). Med uppgifven hemvist här i staden. PT 1903, nr 253 A, s. 4. SFS 1924, s. 181. — särsk.
a) jur. i uttr. bo och hemvist. KOF II. 1: 91 (1650). GB 10: 6 (Lag 1734). Att mantalsskrifning af en person regelmässigt sker och skall ske där han har sitt bo och hemvist. Kallenberg CivPr. 1: 324 (1918).
b) [möjl. delvis utgående från d] (†) i allittererande förb. med hus. (Utlänning) som eij hus och hemwist i landena hafua will. Lagförsl. 149 (c. 1609). VDAkt. 1760, nr 325.
c) (†) i uttr. (vara, sitta) till hemvist, (vara) bosatt l. boende (ngnstädes). Anders Skomakare, till hemwist j Siuendemålen. Rääf Ydre 3: 157 (i handl. fr. 1610). VDAkt. 1663, nr 268.
d) (†) övergående i bet.: gård, hus, boställe. (De borgare som uraktlåtit att betala skatt skola) sine wahnlige boningar och heemwister besittia, och Stadsens rätt vppehålla. Stiernman Com. 1: 779 (1621). Till at underhålla och conservera militien behöfves små hemvist åth knechtarna. RARP 14: 35 (1682). VgFmT I. 6—7: 82 (i handl. fr. 1760).
2) oeg. o. bildl. Frågan om beredandet af ett gemensamt hemvist för de skilda vetenskapliga och litterära föreningarna. Fennia XII. 1: 30 (1896). Redaktionen och krogen ha varit mina enda rätta hemvist, där har jag trivits och där har jag tillbragt mitt lif. Gripenberg Leino 86 (1911). — särsk.
a) (i religiöst spr.) i fråga om himmelen; jfr HEM I 2 e β β'. Wårt retta heemwist Intz är på, mykedt mindre i denne jorden. AOxenstierna Bref 4: 309 (1646). (Det) är min bön, att stoftet / Får hvila här inunder / När anden söker upp sitt rätta hemvist. Wulff Petrarcab. 82 (1905).
b) om ställe (i eg. o. bildl. bet.) där ngt företrädesvis finnes l. frodas l. omhuldas o. d.; ”hem” (se HEM I 4 slutet); ”hemland”. Bullernæsius Lögn. 195 (1619). (Kalkonerna) hafva väl sitt rätta hemvist uti varma Länder, men trifvas dock ganska väl i kall Climat. Berghult Kalkon. 9 (1760). Vintern, som i alla nordliga länder gör stora städer till hemvist för prakt, nöjen och förströelser. EGGeijer (1809) i MoB 7: 110. Siwertz Sel. 1: 218 (1920).
Ssgr (till 1): A: HEMVIST-LAND. jur. land där ngn är fast bosatt. 2NF 12: 793 (1909). —
-ORT. (hemvists- 1735—1893) jur. ort där ngn har sitt hemvist. VDAkt. 1735, nr 666. Hjelt Medicinalv. 3: 333 (1893; efter äldre handl.). —
-TAGANDE, n. jur. handling(en) att taga hemvist ngnstädes. Malmgren Förf. 1: 47 (1929).
B (mindre br.): HEMVISTS-ORT, se A.
Spoiler title
Spoiler content