publicerad: 1930
HEM ssgr (forts.):
(I 2) HEM-ULV. (†) person som aldrig varit hemifrån o. fått lära sig att uppträda på ett anständigt sätt. På thet the motte komma i wmgengelse med gott folck .. och icke altijd ligge vthi then Skogzbygd som en hop Hemvlffwer och oskälig Creatur the ther hwarken wethe af twcht eller ähre. G1R 15: 513 (1543). —
(I 2 d) -UNDERVISNING~0020. undervisning i hemmet l. i hemmen. Callerholm Stowe 525 (1852). 2NF 35: 825 (1923). —
(I 2 d) -UPPGIFT~02, äv. ~20. pedag. om uppgift (läxläsning l. uppsatsskrivning o. d.) som lärjunge skall utföra i hemmet. Swartz Utdr. 2: 12 (1883). SFS 1919, s. 2578. —
(I 2, 4) -VAN. (ngt vard.)
1) hemmastadd, som känner sig såsom hemma ngnstädes; som fått fast fot ngnstädes; förr äv.: som är van att hålla sig hemma. En hemvan yngling lagom vett förvärfvar. Hagberg Shaksp. 2: 129 (1847; eng. orig.: Home-keeping youth have ever homely wits). Denna stad, där jag var hemvan som i min egen. Geijerstam KampKärlek 136 (1896).
2) som inger hemkänsla, förtrolig, som man är van vid hemma l. hemifrån; välbekant. Hirn Hearn Exot. 2: 108 (1903). Men längst inne fann hon sig dock i honom, kände rent av ett slags trygghet som vid något förtroget och hemvant. Siwertz Sel. 2: 67 (1920). Böök ResSv. 5 (1924). —
-VANA, sbst.1 [avledn. till HEM-VAN] (†) hemmastaddhet i l. förtrogenhet med ngt. Att vid alla tillfällen röja sin hemvana, sin förtrolighet med det fransyska tungomålet. Leopold i 2SAH 1: 232 (1801). —
(I 2) -VANA, sbst.2 levnadsvana i hemmet; i sht i pl. De Geer Hjertkl. 67 (1841). I sina förtroliga bref till vännen Tham .. talar Sergel .. om sina dagliga hemvanor. Göthe Sergel 252 (1898). Östergren (1927). —
(I 2, 4) -VAND, p. adj.
2) (ngt vard., föga br.) = -VAN 1. Rydberg Ath. 113 (1859). En rå skräflare, hos hvilken alla laster voro hemvanda. Paulson Aristoph. 1: 21 (1901).
3) (ngt vard., föga br.) = -VAN 2. Thorild 3: 142 (1791). Som skåning var hon naturligtvis väl bevandrad i Köpenhamns alla muséer, der allt föreföll så hemvandt. Benedictsson Peng. 290 (1885). Inrätta sig på hemvandt vis. Quennerstedt C12 2: 206 (1916). —
(II 1 a, 2 a) -VANDRA, -ing. vandra hem; i sht i p. pr. o. ss. vbalsbst. Lyceum I. 1: 22 (1810). Lagerlöf Theokr. 141 (1884). —
(I 2, 4) -VARANDE, n. (†) vistelse hemma; kvarstannande hemma. OxBr. 3: 252 (1631). Murenius AV 598 (1666). —
(I 2, 4) -VARANDE, p. adj. (†)
1) som är hemma, hemmavarande. Är han icke hemma sielf, tå säije dem som heemwarande ähr i gårdhen, .. at the hafwa ther warit. Lagförsl. 436 (c. 1606).
-VARM.
1) (i vitter stil) till I 2: fylld av l. meddelande ngt av hemmets (ett hems) värme l. trevnad; som ger hemtrevnad. Bremer NVerld. 2: 222 (1853). På en gång hemvarmt och vackert öfverallt (på Ellen Keys ”Strand”). TurÅ 1913, s. 126.
2) (föga br.) till I 2 o. 4: som känner sig hemma ngnstädes, hemmastadd; ”varm i kläderna”. Sander i 3SAH 4: 30 (1889). Då hon blev hemvarm (i gården). Dixelius-Brettner Prästd. 135 (1920). —
(I 2, 4) -VARO. (numera föga br.) vistelse hemma; närvaro hemma; jfr HEMMA-VARO. ÅgerupArk. Brev 9/10 1754. Carlén Ensl. 1: 292 (1846). —
-VINDA, -ning. särsk. sjöt. till II 3 a β: med spel taga hem (ankare o. d.); i sht i pass. o. ss. vbalsbst. Sedan ankaret blifvit hemvindadt. Lavén Sjöv. 51 (1853). Hägg Flottan 65 (1904). —
-VISA, v. [jfr d. hjemvise, ä. t. heimweisen] särsk. (†)
1) till II 1 a, 2 a: skicka hem (ngn), hempermittera. Att the skide karler .. hemwiises tiill thäss Man them behöffuer. HFinlH 4: 273 (1556).
2) till II 2 a: driva (en fiende) tillbaka till hemlandet. Brask Pufendorf Hist. 228 (1680). särsk. bildl.: gendriva, bemöta. The äre alle .. af högstbe:te kongl. Maij:t så hemviste, at hele verden ther af kan se och förnimme theris orättferdige sak. RA 2: 144 (1566). VDAkt. 1669, nr 226 (1660).
Spoiler title
Spoiler content