HICK hik4, interj. o. sbst. r. l. m.; ss. sbst. best. -en.
Etymologi
[jfr d. hik; i bet. I ljudhärmande, i bet. II vbalsbst. till HICKA, v.]
I. interj., återgivande det ljud l. läte som uppstår, då ngn hickar. Engström Glasög. 86 (1911).
II. (föga br.) sbst.: hickning. Lind (1749; under gluckser). ”Go' morron, go' morron, fina herrskap!” hälsar (den berusade) länsman med en hick. Högberg Storf. 217 (1915).
