SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1931  
HICKA hik3a2, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (†, IErici Colerus 1: 226 (c. 1645)), -NING; jfr HICK II.
Etymologi
[fsv. hikka, flämta, snyfta, hicka; jfr d. hikke, hicka, i ä. d. äv.: snyfta, nor. hikka, flämta, snyfta, nt. hicken, holl. hikken, hicka; antingen direkt ljudhärmande l. intensivbildning till sv. dial. hik(j)a, flåsa, motsv. d. hige, andas tungt, fika efter, jfr mnt. hīchen, hīgen, andas tungt (se HIKEN)]
1) (†) flämta (se d. o. 1). Een sidhugh menniskia läter sigh medh een ringa ting nöya, therföre torff han icke j sinne säng hicka. Syr. 31: 19 (Bib. 1541; gr. ἀσϑμαίνει; Apokr. 1921: ligga och pusta). — särsk. i uttr. hicka efter andan, kippa efter andan. BOlavi 149 a (1578). Ekeblad Bref 2: 362 (1663).
2) göra en av ett egendomligt ljud (”hick”) åtföljd, krampaktig o. plötsligt avbruten inandning, hava l. få (anfall av) hicka. VarRerV 8 (1538). Bonden är intet mätt förr än han hickar. Grubb 53 (1665). Om någon .. hickar, .. tå skal man (enl. folktron) wahra på tahl hos andra. Isogæus Segersk. 1142 (c. 1700). Väring Vint. 271 (1927).
Särsk. förb. (till 2): HICKA FRAM10 4. (vard.) framsäga (ngt) under hickningar. Söderhjelm Brytn. 28 (1901). —
HICKA TILL10 4. (mindre br.) plötsligt hicka. Björkman (1889). Bergman Chef. 41 (1924).
Ssgr, se under HICKA, sbst.
Avledn. (till 2): HICK, HICKA, r. l. f., se d. o. —
HICKAN, f. [fsv. hikkan] (†) = HICKA, sbst. HH 20: 141 (c. 1565). Helsingius P 1 b (1587). Florinus Voc. 24 (1695).
Spoiler title
Spoiler content