HIERODUL hi1erodɯ4l l. -rå-, äv. -rω-, m.||ig.; best. -en l. -n; pl. -er.
Etymologi
[av senlat. hierodulus, av gr. ἱερόδουλος, av ἱερός, helig, o. δοῦλος, slav]
i forntida grekiska, ävensom mindreasiatiska o. syriska kulter: (manlig l. kvinnlig) tämpeltjänare; ofta om kvinnlig tämpelprostituerad. Gumælius Passow 1: 514(1841). Briem StFruktbarhetsg. 147 (1918).
