HIEROFANT hi1erofan4t l. -å-, äv. -ω-, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet -phant)
Etymologi
[av senlat. hierophantes, av gr. ἱεροφάντης, av ἱερός, helig, o. φαίνειν, uppenbara, visa (se FENOMEN)]
i sht rel.-hist. eg.: person som förevisar heliga ting; överstepräst; särsk. om den präst som intog den främsta platsen vid Demeters hemliga kult i Eleusis i Attika; ngn gg äv. bildl. Stagnelius (SVS) 1: 332(c. 1815). Atterbom PoesH 2: 34(1848). Lärjungskaran .. / .. sig slöt med beundran och kärlek / Kring den vördade hierofant (dvs. Linné). Sätherberg Blomsterk. 94(1879). OoB 1896, s. 317. Den eleusinske hierofantens namn fick ej nämnas. Nilsson PrimRel. 135(1911).
