publicerad: 1956
RASANDE ra3sande2, äv. (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) RASANDES -des2, p. adj.; adv. =.
Ordformer
(förr äv. raas-, rass-. -andh c. 1685 (i vers). -ande 1526 osv. -andes 1525 (: rasend[es]), 1682—1921. -innde 1593)
Etymologi
1) till RASA, v. II 1, om naturkraft l. natur företeelse: som rasar, som är i raseri, våldsam, häftig o. d. Bland Storm och rasande Böllior. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). Den rasande stormen hven emellan de ödsliga klipporna. Carlén Repr. 216 (1839). Rasande brand. DN(A) 1953, nr 326, s. 32.
2) till RASA, v. II 2, om ngt som liknar l. kan jämföras med en (våldsam) naturkraft l. naturföreteelse: som rasar l. härjar, som utmärkes av en våldsam intensitet l. häftighet l. styrka, våldsam, häftig, vild; utan bestämd avgränsning från 3. Wredhe är en rasande ting, och grymheet är en storm. SalOrdspr. 27: 4 (öv. 1536). Den ursinnige Pappenheims rasande anfall. Tegnér (WB) 7: 126 (1832). En rasande vild ström af rop och skrik. Forsslund Djur 24 (1900).
3) (numera bl. ngt vard.) allmännare l. bildl., betecknande stor intensitet l. hög grad l. stor myckenhet: intensiv, våldsam, kolossal, väldig, stor; ss. adv.: intensivt, våldsamt, väldigt, mycket, oerhört, ytterst; alldeles; jfr 2. Een rasande Häfftigheet. Schroderus Os. 2: 57 (1635). Det är ett rasande hårt trä i det där klappträ. Amman 5 (1756). På Dialog och Dramatik är en rasande skillnad. SvLittFT 1837, sp. 219. Att han super rent rasande. Quennerstedt IndSold. 18 (1887). Det gjorde han rasande rätt i. Thyselius VHerr1Kam. 112 (1908). Rasande trevlig som han var. Linder Sällsk. 125 (1918). Med rasande fart. Selander Modernt 58 (1932). — jfr BLIXT-RASANDE.
4) till RASA, v. II 3, om person (l. djur): som uppträder l. far fram på ett våldsamt o. besinningslöst sätt, som befinner sig l. handlar i ett tillstånd av raseri (se d. o. II 2), som rasar; förr äv. närmande sig bet.: tygellös, vettlös, ondskefull, grym, vild o. d.; numera i sht i anv. med nära anslutning till 1, 2 l. 5. RA I. 4: 696 (1598). (Påven Johannes XII) war alt för rasande och öfwerdådigh til at kränkia och wåldtagha ährlige Matroner och Jungfruger. Schroderus Os. 2: 537 (1635). Att en mängd menniskor föll såsom offer för de rasande Jakobinerna. Ekelund NAllmH II. 2: 25 (1838). Rasande björn skadade vårdare. DN(A) 1954, nr 21, s. 4. — särsk.
a) (†) om häst: bråkig, yster, bångstyrig l. dyl. Humbla Landcr. 11 (1740). (Vi) hurra och skrika så hästarne blifva rasande. Posten 1769, s. 416.
b) som rusar fram på ett våldsamt sätt l. med våldsam fart; i ordspråket: Den asande kommer så väl fram, som den rasande. Rhodin Ordspr. 26 (1807).
5) (ngt vard.) till RASA, v. II 4: ursinnig, vred. Vara rasande över l. för ngt l. på ngn. Topp tunnor rasande (vard.), våldsamt ursinnig. Tannström är rasande på Agardh. Liljecrona RiksdKul. 166 (1840). Nu blef jag topp tunnor rasande. Backman Reuter Bræsig 46 (1872). Olof upptäckte plötsligt att han hade orätt, och det gjorde honom rasande. Johnson Se 80 (1936). — jfr BLIXT-, ETTER-, GUDA-, HIMLA-, ROSEN-, TOPP-RASANDE.
6) till RASA, v. II 5 b, om människa l. djur: som på grund av sinnessjukdom uppträder våldsamt resp. talar l. beter sig förvirrat; som är från sina sinnen, vansinnig, tokig, galen; utom arkaiserande numera bl. ngn gg, i fråga om våldsamt uppträdande. OPetri Tb. 61 (1525). Wille och rasande hundar. LPetri ChrPina X 4 a (1572). The Rasande eller the som äre ifrån sitt Wett .. kunne icke trädha vthi Ächtenskap. Schroderus Os. 1: 175 (1635). Jag var nära att blifva rasande af damernas ändlösa pladder. Livijn 1: 210 (1817). Moberg Utvandr. 205 (1949). — jfr GUDA-, MÅNADS-RASANDE. — särsk.
a) [efter Apg. 26: 24 (se språkprovet nedan)] (skämts.) i uttr. (för) mycken lärdom har l. haver gjort dig rasande o. d. Östergren (1935). jfr: Tw är rasande Paule, mykin stwdering haffuer giordt tigh rasande. Apg. 26: 24 (NT 1526; öv. 1853: mycken lärdom hafver gjort dig förryckt.).
b) i utvidgad anv., om sjukdom.
γ) veter. i uttr. rasande vattuskräck, våldsam form av vattuskräck l. rabies. Lundberg HusdjSj. 544 (1868, 1890).
c) (†) i uttr. rasande (hund)bett, bett av galen hund. IErici Colerus 2: 162 (c. 1645). SvMerc. IV. 1: 107 (1758).
7) i bildl. l. oeg. anv. av 6.
a) (numera knappast br.) om person: som tänker l. handlar ss. en dåre, dåraktig, galen, tokig, fjollig, dum l. dyl. Hon är en rasande fiålla, en förargelig apa, som icke vet hvad hon vil. Dalin Arg. 1: 56 (1733, 1754). Huru rasande var jag när jag förde honom hit! Hade jag ei giordt bättre, om jag sielf straffat henne? Missförståndet 63 (1740). Är du alldeles rasande, som tror den skälmen? Dalin (1855). — särsk. (†) om ngns sinne; i ordspråket: Huijff och wijn göre wise rasande sinn. SvOrds. B 2 a (1604).
b) (†) med avs. på ngns utseende: tokig, fjollig l. dyl. När bond-hönsen (satte tofsarna på sned liksom ”herrskapshönsen”) .. sågo de öfvermåttan rasande ut. Sahlstedt SagTupp. 5 (1758).
c) (i sht i vissa trakter, vard.) om sak l. handling: tokig, befängd, vansinnig, barock; orimlig; befängt l. grovt felaktig l. oriktig; ss. adv.: galet, på tok, felaktigt, ”uppåt väggarna” o. d. Det vore en rasande lag, om de, som ej äro Riksdagsmän, skulle derföre .. ej få yttra sine tankar. 2RARP 13: 698 (1743). En ärlig motståndares redligt uttalade öfvertygelse skall man alltid respectera, och ehuru rasande hans åsigter än må vara, fördraga honom. KyrkohÅ 1927, s. 198 (1840). Inbilla vi oss icke passa för denna tid utan i stället bättre för en gången, så är det något som är rasande med oss. Quennerstedt KristKarakt. 35 (1911). Östergren (1935). — jfr ROSEN-RASANDE. — särsk.
α) (i vissa trakter) annan än den rätta, fel(aktig), oriktig, galen (se d. o. 5 c); ss. adv.: fel. Du har börjat från en rasande princip. Kellgren (SVS) 5: 191 (1789). En lång hyrkusk i London körde mig en gång till rasande gata. MoB 7: 150 (1810). Patienten: — Titta här, ni har ju tagit ut en rasande tand. SD(L) 1901, nr 161, s. 4. (Han) uppger .. valkollegiernas antal rasande. Därs. 1906, nr 186, s. 5. Östergren (1935).
β) övergående i bet.: dålig, ”dum”; ryslig; i förb. med negation: (icke) oäven; ss. adv.: illa, rysligt; ofta i negerad sats. Somlige .. (verser äro) aldeles rasande. Kellgren (SVS) 4: 227 (1781). Utsikten är just icke så rasande. Björn DygdYngl. 49 (1794). Det vore ej så rasande (oävet). Auerbach (1913). Östergren (1935).
8) (†) i uttr. rasande efter ngn l. ngt, förtjust l. tokig i ngn l. ngt, ”galen” efter ngt. Fruntimmers piltar, som våre qvinfolck äro så rasende efter. Lagerström Tart. 56 (1730). Almqvist Går an 53 (1839).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content