[av eng. hindi (ä. eng. hindui, hindwi), av hindustani hindī, pers. hindwī, hinduī, till hind, Indien (se HINDU)]
(i fackspr.) benämning på till sanskritgruppen hörande ariska språk i Främre Indien; dels om två grupper (västlig o. östlig hindi) av i mellersta delen av nordliga Främre Indien talade språk; dels om en (i motsats till det alltid med arabiskt alfabet skrivna o. ofta i riktning mot persiska modifierade ”urdu”) vanl. med sanskritalfabet (devanagari) skriven, i riktning mot sanskrit modifierad (litterär) form av hindustani. Palmblad i Svea 2: 32(1819). 3NF 9: 1034(1928). — Anm. Formen hindui har stundom användts särsk. om hindi i dess ä. litterära form. NF(1883). 2NF(1909).
