1) (numera knappast br.) ss. uttr. för glädje o. d.; äv. i förening med ord av liknande bet. Hipp lustigt på den ena foten, / stor sock på den andra. Landsm. XVI. 1: 101(cit. fr. c. 1850; fr. Gotl.). Hip hurrej! Nyblom Bild. 210(1864); jfr 2. Sjödin Undret 77(1910).
2) (numera mindre br.) användt ss. inledning till hurrarop, eg. nyttjat av den som utbringar ett leve, för att markera början av hurraropen; ofta upprepat för att markera antalet av hurraropen, t. ex. hipp, hipp, hurra, hurra! Lefve den store redaktören af Talgoxen! .. Hipp! hurra! Blanche Profbl. 15(1850). Breven äro eftertelegraferade ... De komma om lördag. Hipp, hurrah. SHedin (1894) hos Hedin Sven 70. Ahrenberg Männ. 3: 44 (1908).
Avledn.: HIPPA, v. (numera knappast br.) till 2: ropa ”hipp”, utbringa leve. Jag bugar mig och hippar för naturen. Sehlstedt 5: 108(c. 1870). Infödingarne .. hippade och hurrade. Adelsköld Nordk. 144(1890).
