publicerad: 1931
HJÄLLE jäl3e2 l. HJÄLL jäl4, r. l. m. l. n. (r. l. m. Broman Glys. 2: 140 (c. 1730: Hiälle), Linné Ungd. 2: 327 (1734: hjällen), Læstadius 1Journ. 217 (1831: en Gäll); n. Falk Björnskall 22 (1819: ett gäll), Crælius Nås 43 (1837: ett Gälle) osv.); best. -en, ngn gg -n (SundhetscollBer. 1851, s. 24), ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. hjällen resp. hjäll; i vissa trakter äv. HJÄLLA jäl3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(g(i)ä- 1734—1926. hjä- (hiä-, hie-) c. 1675 osv. jä- 1745—1912. — hjäll (gäll osv.) 1772 osv. hjälle (gälle osv.) 1712 osv. hjälla (gälla osv.) c. 1675—1913 (fr. östra Hälsingland). — Anm. 1:o Den av Rydberg Sägn. 28 (1874) använda formen hjall i ssgn kejsarhjall, kejsartron, är av honom bildad i anslutning till isl. hjallr. 2:o Den hos Schroderus Comenius 954 (1641, 1647) förekommande formen diellet är tryckfel för tiellet (se TJÄLL))
Etymologi
[fsv. hiælle, sv. dial. hjälle, hjäll; motsv. d. hjald (hjæld, hjælde osv.), fnor. o. isl. hjallr (hjalli), nor. dial. hjell (jall osv.); av germ. helþa(n)-, upphöjning, upphöjd plats, till ieur. kel, höja sig (jfr EXCELLERA, HALL, sbst.1, HOLME, HYLLA, KULMEN)]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat, l. i kulturhistorisk skildring)
a) för torkning (l. rökning) av fisk avsedd ställning (med l. utan tak), numera oftast bestående av stolpar med på dem vågrätt fästa (l. lagda) stänger l. bräder. Linné Gothl. 211 (1745). Hellström NorrlJordbr. 163 (1917). — jfr KRAMSILL-HJÄLLE.
b) för torkning av nät avsedd ställning, i sin enklaste form vanl. bestående av fyra lodrätt stående stolpar, parvis förenade med ribbor mellan vilka näten upphängas; äv. om var särskild stolpe i dylik ställning. KalSvFolkskV 1902, s. 43. En gälle för torkning af gösnät. Arwidsson o. Ohlson 11 (1911). Arwidsson Strömm. 54 (1913).
2) under taket i stuga l. visthus hängande, mindre träställning l. hylla (förr äv. flätvärk) för förvaring av matvaror, smärre redskap o. d.; jfr BÄNNE 4; äv. om stänger i taket använda för liknande ändamål. Spegel 180 (1712). I taket hänger en ställning, hjälle, på hvilken åtskilliga saker läggas upp. LbFolksk. 177 (1899). Strax under taket framför grufvan befann sig jällen. Den bestod af två starka stänger, som hängde i ringar. 4GbgVSH V—VI. 4: 53 (1903). Suneson GGrund 84 (1926). — jfr TAK-HJÄLL.
3) loft l. loftliknande avsats i boningshus, ladugård, lada o. d., (foder)skulle; äv. om högtbelägen brits l. avsats tjänande till liggplats o. d. Broman Glys. 2: 140 (c. 1730). Linné Diet. 1: 91 (c. 1750; om liggplats på ugnen hos finnarna). Fähus .. med .. skulla eller gäll ofvanuppå. OfferdalKArk. N II 1, s. 194 (1779). Spicket, härskt kött, som i gälln (loftet inuti stugan) insupit hvarjehanda ångor. SundhetscollBer. 1851, s. 24. Högberg Utböl. 2: 187 (1912). — jfr HÖ-HJÄLLE m. fl. — särsk. (†) i sådana uttr. som gå på hjällen o. d., gå på ”frieri” (se FRIERI 1 b). SColumbus Vitt. 206 (c. 1675; fr. Dalarna). Linné Ungd. 2: 327 (1734). En gammal sed vid frieri .. är den att gossar och kullor (i Dalarna) om helgdagsqvällarne ”ligga på jällen”. Bergman VSmSkr. 276 (c. 1825). Norlind AllmogL 586 (1912).
4) (förr) skjul l. skyddad sittplats som vid björnjakt tillreddes uppe i ett träd (l. uppe mellan två träd) invid den plats dit björnen väntades. Falk Björnskall 22 (1819). Högberg Utböl. 1: 27 (1912).
5) (†) i fråga om lapska förh.: primitiv lave med l. utan tak, på vilken livsmedel m. m. förvaras. Læstadius 1Journ. 217 (1831). Fjellmannen består sig icke ladugård, men som visthus tjenar den s. k. Gällen. SundhetscollBer. 1855, s. 12.
Ssgr (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat, l. i kulturhistorisk skildring): (1 b o. 2) HJÄLL-STÅNG.
1) till 1 b: stång till ”hjälle” för torkning av nät. Arwidsson o. Ohlson 12 (1911). Arwidsson Strömm. 54 (1913).
2) till 2, om var särskild av de under taket i äldre stugor befintliga stänger på vilka husgeråd, livsmedel o. d. upphängdes l. upplades. VDAkt. 1735, nr 154. Eneström Finv. 106 (1910). Korvarne på gällstången. Månsson Rättf. 1: 303 (1916). —
Spoiler title
Spoiler content