SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1931  
HJÄLM jäl4m, sbst.2, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. hjälm; jfr d. hjælm samt sydt. (schweiz.) dial. helm, vit fläck i pannan på (nöt)boskap; sannol. utgående från HJÄLM, sbst.1 2; jfr motsv. anv. av (ä.) d. hue, huva, samt av sydt. (schweiz.) dial. schild, sköld; jfr dock ELidén i StEsTegnér 579 ff. (1918)]
(bygdemålsfärgat samt i fackspr.)
1) vit, bred fläck i pannan o. över ögonen (stundom sträckande sig över hela huvudet) på häst l. nötkreatur. Är .. (bläsen) så bred, att den sträcker sig ut på hufvudets sidor öfver det ena eller båda ögonen, kallas den hjälm eller lykta. LB V. 2: 60 (1908; i fråga om nötkreatur). BonnierKL 5: 1158 (1924).
2) hanndjur, vanl. tjur l. oxe, med ”hjälm” i bet. 1; jfr HJÄLMA, sbst. Rietz 280 (1863). Landsm. 1: 396 (1880; fr. Uppl.).
Avledn. (till 1): HJÄLMA, f. l. r. [sv. dial. hjälma; jfr ä. d. hjælme, d. dial. (Bornholm) hjälma, nyisl. hjálma] (starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) ko med ”hjälm”. Landsm. 1: 396 (1880; fr. Smål.).
HJÄLMIG, förr äv. HJÄLMOT, adj. (-ot 1626 c. 1755. -et 1746 (: hielmeta, pl.). -ig c. 1755 osv.) [sv. dial. hjälmig; jfr d. hjælmet, nor. dial. hjelmutt, nyisl. hjálmóttur, färöiska kjölmutur] (bygdemålsfärgat samt i fackspr.) försedd med ”hjälm”. Rödt eller hjelmot fä. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 140 (cit. fr. 1626). Bortstals från (N. N.) .. 2 st. rödblesiga Hästar, den ena mera hjelmig. LdVBl. 1842, nr 41, s. 4. Östergren (1927).
Spoiler title
Spoiler content