SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HOLLÄNDARE hol3~län2dare, om person m., om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =; pl. best. -arna (-arne) (Rålamb Resa 77 (1658, 1679) osv.), äv. (numera bl. i Finl.) -arena (Osbeck Resa 342 (1757)) ((†) -erner HB 3: 227 (1644); -rarne Enander AnvHandgev. XXIII (1832)).
Ordformer
(hol- 1587. holl- 1524 osv. håll- c. 1540—1725 (: hålländare faat). -andare 1652. -ander 1798. -ändare (-en-) c. 1640 osv. -änder (-en-) 1524—1829 (i bet. 4 b). -endere 1544—1550 (: hollendere schip). -en(n)d(d)ir 1589—1591. -än(n)are 1654—1659)
Etymologi
[y. fsv. holländare; liksom dan. o. nor. hollænder av t. holländer, till HOLLAND (jfr HOLLANDS-); jfr eng. hollander]
1) holländsk man; i pl. om individer av holländska folket utan hänseende till kön; i ssgr förr äv. angivande att ngt härstammar från l. (först) tillvärkats i Holland: holländsk, hollands-; jfr 4. G1R 1: 250 (1524). Rutger Smith var .. trygg som en holländare. Afzelius Minn. 51 (c. 1870). Holländarna äro först och främst ett praktiskt släkte. Fogelqvist ResRot 84 (1926). — särsk.
a) i sg. best. i icke individuell anv.; dels (i sht vard.) om holländarna i allm. l. den holländska nationen; dels (numera bl., föga br., i folkligt spr.) om den holländska staten l. regeringen; Holland. Hållandaren skall sigh reda med engelländaren fördragit haffua. Ekeblad Bref 1: 152 (1652; rättat efter hskr.). Hollendaren .. som .. såsom wi här tils, icke synnerliga högdt sitt språk bracht hafwer. Swedberg Schibb. 60 (1716).
b) i sht litt.-hist. i uttr. (den) flygande holländaren, en sagogestalt framställd ss. en på ett spökskepp rastlöst kringseglande holländsk sjöfarare. Ekbohrn NautOrdb. 57 (1840). Rydberg Dikt. 1: 125 (1876, 1882).
2) (†) i pl., om Nederländerna (Holland). The föreenade provincier i Nederlanden, them man elliest i gemeen Holländare kallar. RARP 6: 43 (1657).
3) landt. nötkreatur av holländsk ras. SD(L) 1894, nr 243, s. 2. Hellström NorrlJordbr. 548 (1917).
4) föremål, inrättning o. d. som härstammar från l. hör hemma i l. uppfunnits l. (först) tillvärkats i Holland. — särsk.
a) i sht sjöt. holländskt fartyg. BtFinlH 4: 300 (1565). Rydberg Frib. 271 (1857).
b) [jfr motsv. anv. i (ä.) dan. o. t.] sjöt. visst slags hakstek. Deleen 599 (1829; med hänv. till smackstek). Holländare, (dvs.) ett halvslag, genom och omkring haken. VerdS 185: 19 (1912).
c) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.; ifrågavarande redskap uppfanns i Holland under senare delen av 1600-talet] tekn. i pappersbruk använd inrättning (maskin) för söndermalning av fibrösa ämnen, i sht lump; jfr VALSKISTA; äv. allmännare, om liknande maskin för söndermalning av andra ämnen. JernkA 1823, s. 302. ”Holländaren”, en stor kista, i vilken en med skarpa knivar besatt vals rör sig. Dessa knivar svara mot andra i kistans botten, och mellan dem skäres lumpen sönder och blandas med vatten till en tunn gröt av fibrer. Selling Varuk. 39 (1921). Holländare för malning av bomullskrut. Kristoferson Spräng. 139 (1928). — jfr HALVTYGS-, HELTYGS-HOLLÄNDARE m. fl.
d) (i vissa trakter) kok. visst slags mördegsbakelse. WoJ (1891). Högstedt KokB 554 (1920).
Ssgr: A: (1) HOLLÄNDAR- l. HOLLÄNDARE-KNIV.
1) [jfr sv. dial. holländare, brödkniv] (†) till 1: visst slags kniv. BoupptVäxjö 1773. En så kallad holländareknif med afrundad bak. Ödmann Hågk. 70 (c. 1805).
2) tekn. till 4 c. VaruförtTulltaxa 1: 277 (1912). —
(1; jfr 4 a) -SKEPP. (holländare- 1550—1679. holländers- c. 1585—1612) [fsv. holländer skip] (numera knappast br.) holländskt skepp. G1R 21: 262 (1550). Rålamb Resa 77 (1658, 1679). —
(4 c) -VALS, pl. -ar. tekn. Vestergren Pprstillv. 41 (1924).
B (†): HOLLÄNDERS-OST. holländsk (se d. o. b) ost. TullbSthm 23/7 1543. —
-SKEPP, se A.
Spoiler title
Spoiler content