HONORANT hon1oran4t l. -år-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. honorant; av en i köpmansspråk bildad avledn. av (motsvarigheten till) HONORERA; jfr HONORAT]
(i växelrätten, föga br.) benämning på den person som accepterar l. betalar en växel ”till heder” för en annan, hedersacceptant. Åstrand 1: 302(1855). Fliesberg Handel. 25(1891). Lignell(1916).
