SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HONORARIE hon1ora4rie l. -år-, äv. 10302, adj. oböjl.
Etymologi
[liksom t. honorarius, eng. honorary, fr. honoraire, av lat. honorarius (adv. honorarie), till honor (se HONNÖR)]
(numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) = HONORÄR. CHKlick (1784) i FoU 20: 350. Honorarie ledamöter. Thorild (1792) hos Ljunggren SVH 1: 378. Honorarie professor. Weibull o. Tegnér LUH 2: 19 (1868).
Ssgr (numera bl. ngn gg med ålderdomlig prägel): HONORARIE-DOKTOR. hedersdoktor. SPF 1840, s. 247. BonnierKL (1924).
-MAGISTER. (förr) person vilken ss. hedersbevisning (”honoris causa”) erhöll den gamla magistervärdigheten. VexjöBl. 1842, nr 25, s. 1.
-PROST. kyrkoherde vilken ss. hedersbevisning erhållit titeln prost. VDAkt. 1798, nr 85. Hagström Herdam. 1: 185 (1897).
Spoiler title
Spoiler content