SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HORRÖR horö4r l. 4r, ngn gg med fr. uttal, r. (m. Dalin (1852), WoJ (1891)); best. -en l. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr vanl. skrivet -eur)
Etymologi
[av fr. horreur, av lat. horror, rysning, förskräckelse, till horrere (jfr HORRIBEL)]
(numera i sht vard., föga br.) fasa, förskräckelse, avsky; vanl. konkretare: ngt som ingiver l. är ägnat att ingiva fasa osv., ”ryslighet”. Kellgren (SVS) 6: 238 (1789). Franska horreurerna (dvs. händelserna under franska revolutionen). MoB 6: 107 (1793). Illa brutna ostron äro en horrör. Wetterbergh Penning. 585 (1847). Jag kunde icke fördölja min horrör för en sådan bokföring. Feilitzen Wern. 79 (1874). Böök ResJerus. 76 (1925; om dåliga tavlor).
Spoiler title
Spoiler content