SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HORSA hor3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr HORS, sbst.2
Etymologi
[sv. dial. horsa; avledn. av HORS, sbst.1]
1) (†) om häst: gnägga. Broman Glys. 3: 161 (c. 1730). Schultze Ordb. 1949 (c. 1755).
2) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) giva ifrån sig ett läte som liknar hästens gnäggande; särsk.: skratta med ett gnäggande läte. WoJ (1891). Skatorna .. horsade och skrattade. Larsson i By Morg. 5 (1916). Viporna skrika, beckasinerna horsa. 2NatLiv 115 (1930).
Spoiler title
Spoiler content