SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HOV 4v (Anm. Ss. förled i ssgr i bet. 3 uttalas ordet i sydligaste Sv. 3v~), sbst.3, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(hov (hof(f), hofv) 1629 osv. hoof(f) 17021707. håv (håf(f)) 1612 (: håffuet, best.) 1805 (: håfvet, best.))
Etymologi
[fsv. hof, gård?, hedniskt tämpel? (anträffat bl. i ortnamn), (ä.) d. hof, gård, grund, isl. hof, gård, tämpel, motsv. fsax. hof, m., herrgård, mnt. hof, m. l. n., inhägnad plats vid boningshus, kyrka osv., (bonings)hus, gård m. m., mnl. hof, m. l. n., inhägnad plats, gård, hus osv., holl. hof, m. l. n., tomt, trädgård, gård, hus osv., ffris. hof, n., gård osv., fht., mht. o. t. hof, m., gårdsplan, gård osv., feng. hof, n., inhägnad, gård, tämpel. I bet. 13 är ordet i de nord. spr. lån från västgerm. dial., möjl. äv. i bet. 4 (jfr MOlsen Ættegård o. helligdom 240 (1926)); sannol. till den ieur. roten kup, böja sig, välva sig (se HOBBE, HOP, HUV, HUVA, HÖFT, NYPON); grundbetydelsen dock oviss (jfr RMeringer i IdgForsch. 18: 267 (1905), CCUhlenbeck i BeitrGeschDSpr. 35: 174 (1909) samt Falk o. Torp Wb. 414 (1910)). — Jfr HOV, sbst.4]
1) inhägnad öppen plats o. d.; bl. i ssgrna FÖR-, TJÄR-HOV.
2) (†) trädgård; bl. i ssgn HOV-KRASSE.
3) (i fråga om ä. förh.) hus, gård; större egendom, herrgård. Dhe bönder, der under håffuet (dvs. Raskehov) lydhe. OxBr. 5: 15 (1612). Resolverades att Berent Taube skulle bekomma ett hoff, Poddernäs i Wirland. RP 8: 673 (1641). Bojaren bodde i sitt präktiga hof på Hoviharju-åsen vid Pyhäjärvi sjö. Ahrenberg Stockj. 180 (1892). — jfr ADELS-, BISKOPS-, BOJAR-, GESANT-, HERRE-HOV m. fl. — särsk. (†) i allittererande förb. med hus. Schroderus Os. 1: 818 (1635). Hwad i ditt Hus och Hof görs tarf, skole the samme (dvs. Lättia”, ”Kättiao. Flättia) sysla. Stiernhielm Herc. 114 (1648, 1668). Bliberg Acerra 190 (1737).
4) [efter isl. hof, gudahus, tämpel] (i fråga om fornnordiska förh.) byggnad för (offentlig) hednisk gudsdyrkan, tämpel. (Det) Hedniska hofwets (i Uppsala) gamla grundwalar. Peringskiöld MonUpl. 151 (1710). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 152 (1863). SvH 1: 284 (1903). — jfr AVGUDA-, GUDA-HOV.
Ssgr: (3) HOV-BONDE. [sv. dial. (Skåne) hoabonde; jfr d. hovbonde] (i fråga om ä. förh. i de gamla danska provinserna i Sv.) hoveribonde. Bruzelius AllmogL 4 (1876).
(4) -GODE. (i fråga om förhållanden på Island före kristendomens införande) gode som förestod (o. innehade) ett hov. Hildebrand Isl. 78 (1883). 2NF (1909).
(3) -GÅRD. [fsv. hofgardher, sv. dial. (Skåne, Halland) hogård] (förr) förnäm mans gård, herrgård (till vilken hoveriarbete göres); huvudgård. HTSkån. 1: 194 (i handl. fr. 1658). Sönerna beslöto att samlas i den nybyggda hofgården vid Bjälbo för att förströ den gamle. Heidenstam Folkung. 2: 50 (1907).
(3) -HAKE, r. l. m. (†) jfr HAKE, sbst.3 1. De Hofhakar och byar som Adelen den tiden wärkeligen nyttjade och innehade (i Estland). LMil. 3: 472 (1694).
(2) -KRASSE. [av ä. t. hofkresse; namnet givet på grund av att ifrågavarande växt odlades (såsom kryddväxt) i trädgårdar; jfr äv. dess t. namn gartenkresse] (†) örten Lepidium sativum Lin., krasse. Palmchron SundhSp. 43 (1642).
(3) -STÄLLE. (†) Ett sätterij (dvs. säteri) eller hoffställe. OxBr. 8: 330 (1636).
Spoiler title
Spoiler content