publicerad: 1932
HUJ huj4, interj. o. sbst.1, i bet. II 1 n., i bet. II 2 n. (Kemner Trum. 33 (1629) osv.) l. m. l. f. l. r. (G1R 16: 474 (1544) osv.).
Ordformer
(hug 1702 (i bet. II 2). hui 1602—1852. huij 1683—c. 1715. huj 1544 osv. huy 1541—1749. hwij 1615 (i bet. II 1 b)— 1629 (i bet. II 2). hwy 1582 (i bet. II 2))
Etymologi
[fsv. hyij (i bet. II 2); jfr ä. d. huj, hy, d. huj, mnt. hui, huge (i bet. II 2), nt. hui (i bet. I 1 o. II 2), t. hui, lat. hui (i bet. I 2 b). I bet. I 4 är ordet lånat från fin., i bet. II 2 är det snarast lånat från mnt., i övriga bet. är det sannol., åtminstone delvis, inhemskt; jfr Ideforss PrimInterj. 1: 226 ff. (1928). Anm. Det är ovisst, huruvida skrivningarna hwij o. hwy äro att hänföra till detta ord l. snarare till en interj. VI, ack; se Ideforss PrimInterj. 1: 218 ff. (1928)]
I. interj.
1) användt för att återgiva det ljud som uppkommer vid snabb fart; äv. ss. uttr. för sinnesrörelse (förtjusning o. d.) som ngn erfar vid snabb fart (jfr 2 a); äv. i förb. med hej l. hi l. ho. Huj! i en blink der en skara sig skockar. CFDahlgren 3: 140 (1820). Hi huj! hvad det går / Med lasset i traf! Sehlstedt 1: 112 (1844, 1861). Huj, så det bar öfver backar och stenar, så att det susade kring öronen! Topelius Läsn. 2: 32 (1866). Didring Malm 2: 73 (1915).
2) ss. uttr. för känslor o. sinnesrörelser av olika slag (jfr 1). — särsk.
a) (numera föga br.) ss. uttr. för glädje, munterhet l. belåtenhet (jfr 4 b). Job 39: 28 (Bib. 1541). Han .. wermer sigh, och sägher, Huy, iagh är warm worden. Jes. 44: 16 (Därs.; Bib. 1917: Gott, nu är jag varm, nu njuter jag av brasan). Huj, hvilken lust att vältra hop ett bål af sängbottnar och bolstrar och stolar .. och hvad hin som kunde släpas fram! Heidenstam Karol. 1: 130 (1897). — särsk. (†) ss. uttr. för skadeglädje o. hån. Alle tine fiendar gapa medh munnen emoot tigh, hwiszla til tigh, gniszla medh tenderna, och säya, Huy, wij haffue förderffuat honom. Klag. 2: 16 (Bib. 1541). Geisler Vitt. 357 (c. 1715).
b) (numera mindre br.) ss. uttr. för överraskning l. förvåning l. häpnad. Huy! I lären hafva gifvit honom (dvs. patronus) en gyllene nyckel at läsa vp kyrkio-dörren med för eder? Scherping Cober 1: 370 (1734). Huj! hvad den faller och stiger lätt, ditt hjertas barometer. Jolin Kom. 17 (1845). Forsslund Skogssag. 61 (1907). — särsk. ss. uttr. för obehaglig överraskning l. för förfäran (jfr c): husch, hu. JournLTh. 1810, s. 232. Huj, här spökar! Topelius Läsn. 7: 200 (1891). Man kunde ana hur vågorna vände sig mot en som gistkrokar .. ibland kommo de — huj! — andan for ner i bröstet, de drogo öfver hufvudet. Sjödin Undret 83 (1910).
c) (numera mindre br.) ss. uttr. för obehag (jfr b slutet): hu, usch. Huj hwad skull' mig dertil drifwa, / At iag skull friwilligt gifwa / Kropp och Siäl i mans behag. Rydelius Vitt. 87 (1706). Huj, det mullrade och tjöt därute. Forsslund Storg. 10 (1900).
3) (†) ss. anropsord varigm man påkallar ngns uppmärksamhet. (De onda andarna i helvetet säga till den fördömda själen:) Hui kommer, wij wele binda tig Händer och Fötter, och kasta dig uti dhet yttersta Mörckret. Fernander Theatr. 503 (1695). Dybeck Vallv. 46 (1846). Anm. till 3. I denna bet. förekommer en utvidgad form hujah (jfr Ideforss PrimInterj. 1: 246 f. (1928)) i följ. språkprov. Hujah! Hussah! Kamrater, nedåt fjärden! Atterbom LÖ 1: 1 (1824).
4) [efter fin. hui hai] (i Finl.) i uttr. huj haj.
a) ss. uttr. för likgiltighet o. d.: jo pytt. Gråjackan drog sin skäggiga näbb till ett slags löje. — Huj haj, ers nåd! — sade han. — Detta rofskalet .. är .. det minsta torpet på Bertilas mark. Topelius Fält. 4: 218 (1864). FoU 15: 49 (1902).
II. sbst.
1) uttrycket ’huj'.
a) motsv. I 1. Han var ute och uppe i en bil, .. innan jag hunnit ropa huj. Serner YussufKh. 134 (1916).
b) (†) motsv. I 2 a, i ordspråket man skall icke ropa huj, förrän man är över bäcken o. d.; jfr HEJ, interj. II 1 a slutet, BÄCK, sbst.1 a. Ropa icke för bittidha huy, tu äst icke än öffuer becken. PErici Musæus 5: 169 b (1582). Rudbeckius KonReg. 158 (1615).
2) [jfr mnt. in eineme huie, t. in einem hui] (numera bl. vard.) motsv. I 1, i uttr. i (ngn gg på, förr äv. uti) en (ett) huj o. d., förr äv. i huj l. med en huj: med fart, i fläng, mycket snabbt; stundom övergående i bet.: på en kort stund, i ett ögonblick, i en blink; äv. i uttr. (det går o. d.) som ett huj, (det går) med fart, i fläng. Medt en huj. G1R 16: 474 (1544). I en hui. AAngermannus (1598) i KyrkohÅ 1909, MoA. s. 99. En Giäst, / Som all wår säker Lust ok roon i hui förstörer. Lucidor (SVS) 256 (1672). Kuskarna hojtade, svuro, skreko och knuffades, och det gick som ett ”huj” att taga ifrån och spänna för. Sällberg Långv. 67 (1894). I samma huj. KarlstT 1895, nr 1726, s. 3. Märta .. ordnade i ett litet huj vad som skulle vara på bordet och försvann igen. Dahlbäck Åb. 315 (1914). På ett huj voro de framme vid kåtan. TurÅ 1929, s. 118. Han .. bär i ett huj kappsäckarna upp på rummet. SvD(A) 1930, nr 9, s. 7.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content