SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HUJA huj3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr HUJ, sbst.2.
Etymologi
[avledn. av HUJ, interj.; jfr ä. dan. o. dan. huje, ropa, susa, t. huien, skynda, säga ”usch”]
1) (numera bl. tillf.) motsv. HUJ, interj. I o. II 1: ropa huj; äv.: ropa l. skrika högt. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 221. Et förskräckel(ig)t ropande och hujande. Broman Glys. 1: 373 (1719). Wengelin GMinn. 149 (1893).
2) [jfr sjungande fart, hejdundrande fart] (vard., mindre br.) motsv. HUJ, interj. I 1 o. II 2, i p. pr., i uttr. hujande fart o. d., mycket snabb fart, susande fart osv. Nu gick det vidare med hujande fart. NTIdr. 1899, julnr s. 44. Hansson NVis. 31 (1907).
Särsk. förb.: HUJA TILL10 4. (föga br.) till 1. Lundell (1893).
Spoiler title
Spoiler content