SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HULL hul4, sbst.1, förr äv. HULD, sbst.2, n. ((†) m. l. f. JLund hos Svenonius GGutheim G 3 b (1683), Vasenius Top. 1: 165 (i handl. fr. 1809)); best. -et (ss. m. l. f. -en).
Ordformer
(huld 15411757 (: huldhåren). hull 1550 osv. Anm. Den gamla dativformen i sg. obest. hulle (hulde) träffas ngn gg i den ä. nsv., t. ex. Fosz 328 (1621), Verelius 123 (1681))
Etymologi
[fsv. huld (hull, hold, hol), motsv. d. huld, nor. dial. hold, kött, hull, isl. hold, kött, feng. hold, död kropp, lik; av germ. hulða, av ieur. kḷto-, p. pf. av ieur. kel, slå, hugga; jfr gr. κόλος, stympad, fir. colinn, kött. Ordet torde urspr. hava betydt: kropp av (dödat) djur l. människa]
1) (numera föga br.; se dock c, d, f) kött på levande människa l. djur. Wildiuret .. haffuer wäl så skarpa klor, at the spenna genom huld och skin alt in på hiertat. Balck Ridd. H 6 a (1599). Sårnader fårens hud angripa, när vintriga skurar / Djupt till hullet sig trängt. Adlerbeth Buc. 103 (1807). Bååth EgilS 245 (1883). — jfr LÄK-HULL. — särsk.
a) i uttr. mellan hull och skinn, förr äv. mellan hullet och skinnet; numera bl. (knappast br.) bildl.: i sitt inre, inom sig, ”invärtes”; jfr e. Koppar som skee medh hackande, the dragha .. vth then tunne Bloden, som sitter (som the säya plägha) emillan Hullet och Skinnet. Palmchron SundhSp. 314 (1642). När jag såg lilla fröken så strålande vacker si på hur jag red volt, då svor jag mellan hull och skinn så här: (osv.). Jolin Mjölnarfr. 23 (1865). Östergren (1928; angivet ss. mindre vanl.).
b) (†) i uttr. hud och hull brister, se HUD, sbst.1 1 e.
c) [jfr uttr. med hud och hår (se HUD, sbst.1 1 h)] (i sht vard., fullt br.) i förb. hull och hår o. d., förr äv. hull och skinn; i sht i uttr. med hull och hår (där hull äv. uppfattas ss. betydande: skinn; jfr 3); ofta bildl.: med allt, helt o. hållet, fullständigt. G1R 17: 415 (1545). Om Christus icke .. beskyddadhe oss .. så bliffue wisseliga ingen aff oss frij för dieffuulen, han swolge oss alla vp medh krop och siäl, medh huld och håår. PErici Musæus 5: 225 a (1582). Mindre djur, såsom harar och dylikt förtär han (dvs. lodjuret) oftast med hull och hår. Nilsson Fauna 1: 135 (1847). Festligt ska hon ha, .. eller ska den lede ta Ludwig med hull och hår! Bergman LBrenn. 56 (1928). — särsk. i numera obr. anv. Från Huus och Heem med Hull och Håår fördrefwen. Wexionius Sinn. 3: D 1 a (1684). (Sv.) Han duger med hull och hår till ingen ting. (fr.) Il ne vaut rien depuis la tête jusqu'aux pieds. Nordforss 1: 1066 (1805).
d) (fullt br.) med tanken särskilt fäst på köttets egenskap att vara mer l. mindre rikt på fett; jfr 2. Med denne Åldren (dvs. fyra år) tiltager deras (dvs. svinens) Fläsk och Kiött, samt få fylligare Hull. Salander Gårdsf. 78 (1731). (Kretinernas) hud blir torr och gulbrun, hullet slappt och läpparne tjocka. Dahm GeogrElSkol. 73 (1860). Hustrun köpes (hos vogulerna) af mannen till ett pris som växlar efter hennes mer eller mindre feta hull. Torpson Eur. 2: 142 (1896). (†) Han (dvs. haren) .. war feet aff hulde. Fosz 328 (1621).
e) (†) bildl., i uttr. i sitt hull, i sitt inre, inom sig, ”invärtes”; jfr a. Han gladdes vthi sitt hulle. Fosz 475 (1621).
f) (mindre br.) oeg., om köttig del av växt l. frukt. Lundegård Tit. 233 (1892). Östergren (1928; angivet ss. förekommande ngn gg).
2) på människas l. djurs kropp: (på kraftig näring beroende) riklig anhopning av kött o. fett, fyllighet, frodighet, fetma. Lägga på hullet (möjl. eg.: lägga till på hullet, öka på hullet), ta hull, förr äv. antaga hull l. ta hull på sig, bliva fetare. Leva l. tära på hullet, vid otillräcklig näring uppehålla livet gm att förbruka kroppens samlade förråd av fett o. sålunda bliva magrare. Hava l. få godt (dåligt) hull, vara l. bliva fet resp. mager. Vara vid godt (dåligt) hull, förr äv. vara väl osv. vid hull, vara fet resp. mager. (De) woro .. degelighare och bättre widh huld, än alle the drenger som spijsadhes aff Konungens spijs. Dan. 1: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: vid bättre hull). (Björnen) måste tära tå (dvs. om vintern) på Hullet. Spegel GW 237 (1685). Dhe spanska hästarna, alla .. wedh gått huld. Carl XI (1694) i HH XVIII. 2: 91. Han lägger på hullet. Serenius (1741). En kurerad sjukling (kan) aldrig .. taga hull på sig med vatten och bröd allena. Chydenius 111 (1765). Florman HästKänned. 151 (1794). Jag kan svälta och lefva på blotta hullet, om det vore ett helt år. Almqvist Lad. 25 (1840). Min kropp förlorar sitt hull. Psalt. 109: 24 (Bib. 1917). Han magrade något, men .. fick fort nog igen allt sitt hull. Hallström Händ. 295 (1927). — jfr DRAG-, DRANK-, SLAKT-, VINTER-HULL m. fl. — särsk. (†) bildl. Wid den tiensten tar han intet huld (dvs. blir han inte fet). Pfeif DeHabitu 267 (1713).
3) (numera i sht i vitter stil, mindre br.) om det yttersta partiet av människas l. djurs kropp, skinn, hud (jfr 1 c). Gack bort .. / Heller (dvs. annars) tu får wist, både straff och skull, / Och hugg och slagh, vppå titt hull. TobCom. C 3 b (1550). Palmchron SundhSp. 303 (1642). Miölckhvijt hull och späda händer. Lillienstedt Vitt. 275 (1681). Bondfolkets händer äro icke beklädde med et groft och skarpt hull, och fina hullet får icke fräknar på andra sidan om Appenninerne. Ehrensvärd (SVS) 1: 112 (1782). Här, där oxarna .. äro så skinande mjälla i hullet. Fogelqvist ResRot 9 (1926). — särsk. (†) i bild. Hans hull är ej särdeles ömtåligt för ovett. Meurman (1846).
Ssgr: (3) HULL-DUN. (†) å fågel: dun (se DUN, sbst.1 1 o. 2). BoupptRasbo 1772. Wåhlin LbLandth. 79 (1804).
Ssg (†): hullduns-kudde. BoupptRasbo 1756. Möller (1790, 1807).
(2) -FAGER. (i poetiskt spr., tillf.) vacker på grund av sitt goda hull. I sigte de fingo / en hullfager hjord. Ling As. 352 (1833).
(3) -FÄRG. (†) hudfärg. Verelius 123 (1681).
(2) -GLÄNSANDE, p. adj. (i poetiskt spr., tillf.) glänsande på grund av sitt goda hull. Hullglänsande hästar. Runeberg 1: 80 (1832).
(3) -HÅR. om fint hår på människokropp, ngn gg djurkropp. Rudbeck Atl. 3: 592 (1698). VetAH 1757, s. 178. Hullhår l. lanugohår. BonnierKL (1924).
(1) -MUS. (†) muskel. Lind (1738, 1749). Möller (1745, 1755).
(1) -SÅR. (numera bl. arkaiserande) köttsår. Verelius Gothr. 26 (1664; isl. orig.: holsar, dvs. sår som når in i bukhålan; jfr HÅLSÅR). Schultze Ordb. 4015 (c. 1755). Lönnberg Sigtr. 140 (1892).
Avledn.: HULLAD, p. adj.1 (†) till 2, = HULLIG, adj.1 1. Schultze Ordb. 1983 (c. 1755).
HULLAS, v. dep. (†) till 2: få godt hull, bliva fet. Schultze Ordb. 1983 (c. 1755).
HULLIG, adj.1 (-ig(h) 1639 osv. -og(h) 15781771. -ug c. 1640)
1) (mindre br.) till 2, om person l. djur l. kroppsdel: som är vid godt hull, fet, frodig, fyllig. Om menniskian .. hullogh är. BOlavi 54 a (1578). Skinande hulliga kor. Ericson Fågelkås. 1: 160 (1906). (†) bildl. De hafva hullig qvickhet: grof och stor. Hagberg Shaksp. 6: 253 (1849). jfr VÄL-HULLIG.
2) till 3: som har så l. så beskaffat skinn; i ssgrna FIN-, ROSEN-HULLIG.
Avledn.: hullighet, r. l. f. (mindre br.) till HULLIG, adj.1 1. Weste (1807). Hofberg Skogsbyggarl. 17 (1881).
HYLLAD, p. adj. [kontamination av HULLAD, p. adj.1, o. -HYLLT] (†)
1) till 2, = HULLIG, adj.1 1. Schultze Ordb. 1983 (c. 1755).
2) till 3: som har så l. så beskaffat skinn; i ssgn FIN-HYLLAD.
-HYLLIG, adj. [kontamination av HULLIG, adj.1, o. -HYLLT] till 3: som har så l. så beskaffat skinn; i ssgn FIN-HYLLIG.
-HYLLT, p. adj. till 3: som har så l. så beskaffat skinn; i ssgn FIN-HYLLT.
Spoiler title
Spoiler content