HUM hum4, interj.2 o. sbst.3, n.; ss. sbst. best. hummet.
(mindre br.) dels ss. interj., återgivande vissa surrande ljud, dels ss. sbst. om detta ljud. Humm, är ett skårrande liud, som höres af Torndyflar, Bi, flugor etc. Schultze Ordb. 1984 (c. 1755). Maskiners och pennors, pappers och hviskningars sorl blefvo till ett långdraget hum—hum—sum—sum och i detta hummande och summande öppnades bakdörren. Berger Bendel 24 (1910).
Avledn.: HUMMA, v.3 [jfr d. humme, brumma, t. hummen, surra] (mindre br.) låta som ”hum”; surra. Berger Bendel 24 (1910).
