HUMMEL, hum4el, sbst.4, r. l. m. ((†) n. Lenngren (SVS) 1: 390(1790)); best. -n; pl. humlar; förr äv. HUMMER, sbst.1, r. l. m.
Ordformer
(hummel 1788 osv. hummer 1802—1904)
Etymologi
[av t. hummel, eg.: humla (se HUMLA, sbst.1); urspr. användt med syftning på ljud som hava likhet med humlornas dova brummande. Sidoformen hummer torde bero på ”uppsnyggning” av det med tjockt l uttalade hummel, med formell anslutning till HUMMER, sbst.1]
mus.
1) (föga br.) brumbasen på åtskilliga folkliga stränginstrument samt på säckpipan. NF(1883). 2NF(1909).
2) (förr) folkligt stränginstrument (förekommande i sht i Götaland) som liknar en liggande cittra (se d. o. 3) o. vars strängar delvis bestå av medljudande brumbassträngar. BoupptVäxjö 1788. (Hon)Förstår sit Hummel väl tractera, / Samt sig dermed accompagnera (vid sången). Lenngren (SVS) 1: 390(1790). Hummeln .. har 9 eller 13 strängar, som spelades med en fjäderpenna eller en metallstaf. Wistrand NordM Allmog. 16(1909).
3) (förr) orgelregister som samtidigt lät höra två svagt ljudande tungpipor stämda i c o. f l. g. NF(1883).
