HUNDSÅLDER, r. l. m.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Finl.) hundålder, mycket hög ålder; jfr ytterligare nor. hundgamall, hundrik, mycket gammal osv., isl. hundforn, uråldrig, hundvíss, mycket vis, t. hundsdürr, i hög grad torr, hundsschlecht, ytterst dålig, m. fl. Första leden är ett germ. hund(s)-, med förstärkande bet. i ssg med adj., sannol. identiskt med hund i HUNDRA; senare, då dess ursprungliga bet. fallit i glömska, har ordet förbundits med HUND, sbst.1, o. givit upphov åt bet. 2 (”en hunds ålder”, 10—15 år). Det nedan anförda uttrycket synes utgå från ett icke i sv. anträffat bliva hundgammal]
(†) i uttr. leva en hundsålder.
1) uppnå en synnerligen hög ålder, bliva mycket gammal. (Fromma människor) säya intet som en part hämdgirige: Iagh skal kommat ihugh om iagh lefwer en Hundzålder. Grubb 218 (1665).
2) leva (ytterligare) några år. Jag lefver väl ännu en hundsålder. Rhodin Ordspr. 80 (1807).
