SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HUNDSÅLDER, r. l. m.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Finl.) hundålder, mycket hög ålder; jfr ytterligare nor. hundgamall, hundrik, mycket gammal osv., isl. hundforn, uråldrig, hundvíss, mycket vis, t. hundsdürr, i hög grad torr, hundsschlecht, ytterst dålig, m. fl. Första leden är ett germ. hund(s)-, med förstärkande bet. i ssg med adj., sannol. identiskt med hund i HUNDRA; senare, då dess ursprungliga bet. fallit i glömska, har ordet förbundits med HUND, sbst.1, o. givit upphov åt bet. 2 (”en hunds ålder”, 10—15 år). Det nedan anförda uttrycket synes utgå från ett icke i sv. anträffat bliva hundgammal]
(†) i uttr. leva en hundsålder.
1) uppnå en synnerligen hög ålder, bliva mycket gammal. (Fromma människor) säya intet som en part hämdgirige: Iagh skal kommat ihugh om iagh lefwer en Hundzålder. Grubb 218 (1665).
2) leva (ytterligare) några år. Jag lefver väl ännu en hundsålder. Rhodin Ordspr. 80 (1807).
Spoiler title
Spoiler content