[sv. dial. hotta, hutta; jfr nor. hutta, röra sig raskt o. vippande, hutta paa seg, slänga på sig, nt. hotten, gunga, slunga, mht. hutzen, gunga, springa, ä. t. hotzen, gunga, hoppa]
(starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) slunga, kasta, ”hysta”, ”slänga”. Småländingens idoghet framhålles i det bekanta uttrycket: hutta en småländing på en sten — han slår nog rot. Landsm. 6: C(1886).
