SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HUTTLA hut3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -ING; -ARE (se avledn.); jfr HUTTEL.
Ordformer
(hut- 1648—1906. hutt- 1690—1928)
Etymologi
[jfr d. hutle, fuska, behandla illa, nor. hutla, fördärva gm dålig behandling, söla, tveka, av ett nt. verb motsv. östfris. hötelen, holl. hoetelen, fuska, befatta sig med onyttiga ting, besläktat med mnt. hudelen, t. hudeln (se HUDELI, HUDLARE); av oklart urspr. — Jfr FÖRHUTTLA]
1) (†) fuska (i ett handtvärk), uppträda ss. bönhas. Lind (1738, 1749). Schultze Ordb. 1965 (c. 1755).
2) (†) föraktfullt: syssla med l. ta befattning med (ngt värdelöst l. futtigt). Tå säger then ene (soldaten): Hwarföre hutla Wij medh wårt kräbbel, wår disputation om ähra, mod .. här gäller intet at wara snäller och färdig med Tungan, vthan medh handen til ett redeligit Mancketagh. Sylvius Curtius 189 (1682). Det är oanständigt för en Cavallier at sittia och huttla med Papper. SedolärMercur. 3: nr 17, s. 3 (1731).
3) (†) bedraga (ngn), lura. Brasck Apg. E 2 b (1648). The bruka sin penning til at huthla och bedraga. Sylvius Mornay 189 (1674). Rydqvist Resa 246 (1838).
4) (ngt vard.) göra krumbukter o. undanflykter (o. därmed uppskjuta avgörandet o. d.); hymla; söla. Hof DialVg. 151 (1772). Tag fram handlingarne och stå inte längre och huttla nu, här äro pengar. Wetterbergh Altart. 110 (1848). Nu måste herrn betala och inte huttla. Blanche Bild. 4: 174 (1865). Kom ut, din såskopp! Hvarför huttlar du? VLitt. 1: 262 (1902). SvD(A) 1930, nr 348, s. 11.
5) (mindre br.) i uttr. huttla med ngn, inte vara så nogräknad med ngn, vara (alltför) undfallande mot ngn. Ingen skall säga på min döda mull att jag var sträng mot menige man men hutlade med uppsatte skälmar. Högberg Vred. 3: 380 (1906). Siwertz JoDr. 339 (1928).
6) i fråga om vårdslös behandling o. d.; numera bl. i förb. med prep. med l. abs., förr äv. tr.
a) med avs. på person: behandla (ngn) nonchalant l. vårdslöst l. ”hur som helst”; driva gäck med (ngn); förr äv.: hunsa, plåga. Spegel (1712). Möller (1790). Säg hvad Æneas syndat har / Att så Ni honom huttlar? Stiernstolpe Blumauer 1: 10 (1813). Jag har .. låtit honom förstå att jag icke låter hutla mig af intrigeurer med all deras öfverlägsenhet i förstånd och kunskaper. JFAminoff (1822) hos Heinricius ÅboAk. 129. Karl (XI) var en karl, som ej lät huttla med sig. Fryxell Ber. 14: 59 (1846). Janson Gast. 164 (1902). Det går inte att huttla me mej! Östergren (1928; angivet ss. mindre vanl.).
b) med avs. på ngt sakligt: handskas illa l. vårdslöst med (ngt); numera nästan bl. (i Finl., föga br.) övergående i bet.: slösa. Ulfeld och Kock med kamrater huttlade Svenska handeln på ett odrägligt sätt. Fryxell Ber. 7: 230 (1838). Huru länge skola redlige Svenskar låta utländske fähundar .., som göder sig af ärligt folks svett och blod, huttla med landets välfärd? Topelius Fält. 5: 278 (1867). Ahlman (1872).
Särsk. förb.: HUTTLA BORT10 4. slarva bort; numera nästan bl. (i Finl., föga br.) övergående i bet.: slösa bort; jfr HUTTLA, v.1 6 b. Trädgårds pottarne som färdige äro, wilka iagh fruktar att krukomakaren hutlar bort. Rudbeck Bref 175 (1679). Man bör ej huttla bort sina saker, om man ej straxt behöfver dem. STopelius (1830) hos Vasenius Top. 1: 331. Cannelin (1921). —
HUTTLA SIG FRAM. [jfr d. hutle sig frem] (†) fuska sig fram, hjälpligt draga sig fram; jfr HUTTLA, v.1 1, 2. Med alt hutlar jag mig fram, och mina helgade Medicamenter ha afgång. Dalin Arg. 2: nr 24, s. 6 (1733; uppl. 1754: jag hielper mig dock dermed fram).
Avledn.: HUTTLARE, m.||ig. person som ”huttlar”. särsk.
1) (†) till 1: icke skråansluten handtvärkare, ”fuskare” (se d. o. 1), bönhas (se d. o. 1). ÅngermDomb. 22/8 1631, fol. 47. ConsAcAboP 3: 497 (1671). Brask Pufendorf Hist. 431 (1680). Ekblad 53 (1764).
2) (†) till 3: bedragare. Sådane skälmar man ey troo bör / Äre hutlare och prackare / Och Näsewijsa rackare. Brasck Apg. E 3 a (1648). (Sv.) Hutlare .. (t.) Betrieger. Lind (1749).
3) (numera knappast br.) klåpare, stympare, stackare, fuskare (se d. o. 2); pratmakare; opålitlig människa; förr ofta användt ss. okvädinsord; jfr HUTTLA, v.1 2, 4. SthmTb. 7/5 1599. Å din hutlare Jagh håller migh altidh så godh som du. Därs. 1/9 1600. (Sv.) hutlare, (fr.) lanternier, ravodeur. Möller (1745). Klint (1906).
4) (i Finl., föga br.) till 6 b: slösare. Någon yppighet börjar väl här och där sticka sig fram .. men hufvud dygden är ännu att hushålla och lefva inskränckt; och en petit maitre och en huttlare äro under lika åtlöje. JFCarpelan (c. 1795) i BtVLand 3: 75. —
HUTTLERI104, n. [till HUTTLA, v.1, o. HUTTLARE]
1) (†) till 1: fusk; äv. konkretare: fuskvärk, lappri. Nu warder alt hwadh man förwerfwa kan, i löse bedrägelige, förruttna och förlägne tygh och huttlerij, Sammet och Sijden lagdt. ALaurentii Ciegler 363 (1620). Schultze Ordb. 1965 (c. 1755).
2) (†) till 1; konkret, om värkstad o. d. där arbetet utfördes av ”huttlare” (se d. o. 1). Huttlerier äro sådane Boktryckerier, som icke äro privilegierade, eller hvilkas Besittare icke ordentligt, efter Boktryckare-bruk, hafva lärt den konsten. Täubel Boktr. 2: 40 (1823).
3) (†) till 3: bedrägeri. Lind (1749).
4) (ngt vard.) till 4: krumbuktande, hymlande; sölande. VDAkt. 1792, nr 475. Östergren (1928).
5) till 6.
a) till 6 a: vårdslös behandling; stundom äv.: gyckel, drift. Lind (1738). Schultze Ordb. 1965 (c. 1755). (Sv.) Huttleri .. (fr.) Tracasserie. Chicanerie. Chicane. Nordforss (1805). (Arbetarna) sade: vi vilja ha högre dagspenning, ty skall det vara noga, så skola vi inte gå här för en hundstyfver och aldraminst tåla huttleri af verkgesällen. Wetterbergh Penning. 530 (1847). Östergren (1928).
b) (i Finl., föga br.) till 6 b: slöseri. Hutleri och vårdslöshet ha ofta sämre följder än elakhet. ZTopelius d. ä. (1830) hos Vasenius Top. 1: 337.
Spoiler title
Spoiler content