HYMEN hy4men, sbst.1, i bet. 1 a m., i bet. 1 b r. l. m., i bet. 2 n.; i best. anv. utan slutartikel; pl. (i bet. 2) =.
Etymologi
[jfr t., eng., fr. Hymen, hymen; i bet. 1 av lat. Hymen, personifiering av gr. Ὑμήν i Ὑμὴν, Ὑμέναι' ὦ, Ὑμὴν ὦ Ὑμέναιε, rop vid forntida, grekiska bröllopsfester (jfr Rydberg Ath. 354 (1859)); i bet. 2 av lat. hymen, gr. ὑμήν, bröllopshymn, ävenledes utgående från Ὑμήν i nämnda rop, sannol. besläktat med HYMN. — Jfr HYMENÉ, HYMENEISK]
1) i den romerska mytologien, namn på äktenskapets gud, vilken framställdes ss. en ung man bärande en fackla. — särsk.
a) (i sht i vitter stil) i bildl. uttr.; utom i uttr. knyta hymens band, gifta sig, numera bl. tillf. Lucidor (SVS) 128 (1669). Och glad i dag han (dvs. kärleken) Eder leder / Til Hymens sökta altar fram. Tegnér (WB) 1: 12 (1801). Hymens boja (är) ganska tung och besvärlig. Elgström Frunt. 104 (1809). Att lektor Borromeus .. för tio år sedan knutit Hymens band med sin forna hushållerska. Wikner Vitt. 139 (1878). Östergren (1928).
2) [efter motsvarande anv. i lat. o. gr.] (i fråga om l. med hänsyftning på förh. under antiken) bröllopssång; jfr HYMENÉ 1. NF (1883). Ett hymen av den romerske skalden Catullus (efter grekiskt mönster) finnes ännu i behåll. 3NF (1929).
