SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HYMPEL hym3pel2, äv. 40, förr äv. HUMPEL, r. l. m.; best. -n; pl. hymplar.
Ordformer
(hump- 1696. hymp- 1644 osv.)
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) humpel, hympel, kulle, höjd, backe, av nt. humpel, hümpel, liten, låg jordkulle, avledn. av nt. hump(e) (se HUMP, sbst.1)]
(numera i sht i Finl., vard.) kulle, mindre (bärgs)topp l. bärgknalle; höjd, backe. På thet högha Landet äre twenne små hymplar, påseende såsom twenne små Hws. Månsson Siöb. 12 (1644). FörordnLootzwäs. 1696, § 6. Högsta hympeln af holmen Perico pejlades härifrån i S. V. t. V. Skogman Eug. 1: 157 (1854). Djurgårdsparken (i Hfors), där varje buske, varje hympel .. var som en gammal, kär bekant. Schybergson Estlander 522 (1916; möjl. efter handl. fr. 1888). Östergren (1928). — jfr BACK-, BÄRG-, SKOGS-HYMPEL.
Avledn.: HYMPELAKTIG, adj. (†) om landsträcka: som har många kullar l. mindre höjder, kullig. Hympelachtigt Land. Månsson Siöb. 47 (1644).
Spoiler title
Spoiler content