[jfr t. hypnotismus, fr. hypnotisme; av eng. hypnotism, bildat till eng. hypnotic (se HYPNOTISK) av läkaren James Braid, som 1842 införde termen neuro-hypnotism för självhypnos (vilken han ansåg skild från ”mesmerismen”) o. följande år använde den förkortade formen hypnotism]
2) handlingen l. konsten att framkalla hypnos (tidigast bl. i fråga om självhypnos); stundom: läran om hypnosen, dess orsaker, framkallande o. med densamma förbundna företeelser; äv. mer l. mindre bildl.; jfr MAGNETISM,MESMERISM.FörhLäkS 1863—64, s. 127. Hypnotismen eller den så kallade animala magnetismen. Hector Preyer (1882; boktitel). HLing (1882) hos LGBranting 1: XXII. Om en behandlingsmetod, såsom .. hypnotismen, verkar oafsedt alla suggestioner, då bör denna hafva framtiden för sig. GbgLäkSFh. 1904, s. 70. Solnedg. 1: 325(1910; bildl.).
