HYPOKOTYL hyp1okoty4l l. -åk- l. -ωk-, l. -kå-, sbst. r. l. adj.; ss. sbst. best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. hypokotyl, eng. hypocotyl; av gr. ὑπό (se HYPO- 1) o. en i anslutning till gr. κοτύλη, hålighet, skål, bildad kortform (jfr DIKOTYL) till nylat. cotyledon, hjärtblad, av gr. κοτυληδών, skålformig hålighet, skål (se DIKOTYLEDON)]
bot.
I. sbst.: den stamdel av ett växtämne l. en groddplanta som befinner sig under hjärtbladen (mellan hjärtbladen o. roten). 2NF (1909). BotN 1921, s. 283.
