SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HYVLA hy3vla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(hyvl- (hyfl-) c. 1730 osv. höfl- (höfwl-) 15871880. höffl- 15411670)
Etymologi
[liksom d. hövle av mnt. hovelen, hoffelen (nt. höveln), jfr ä. t. höfeln, ävensom t. hobeln; jfr HYVEL]
1) medelst hyvel bearbeta, i sht jämna ytan av ngt, i sht av trä. Hyvlade bräder. Hyvlat virke. Hyvla slät, plan. 1Kon. 6: 36 (Bib. 1541). Vdi samme Saal måtte bliffue inlagdt nytt gulff, så slätt och iempt giort, lijke som thett wore höfflet. HB 1: 208 (1573). En i fyrkant höfvlader Modells-bielke. König Mec. 121 (1752). Ekman SkogstHb. 178 (1908). — jfr FAS-, FIN-, GLATT-, GRAD-, GROV-, OX-, PLAN-, SKRUBB-, SPONT-HYVLA m. fl. — särsk.
a) i bildl. anv. (jfr äv. 2). Det är landisen, som har hyvlat .. (klipporna) så. Sandström NatArb. 1: 238 (1908). — särsk. om hosta; numera bl. (föga br.) i uttr. hyvla på sin likkista, hava svår o. illavarslande hosta; förr äv. abs., ss. vbalsbst. -ande, -ing. Holmberg 2: 634 (1795). Wetterbergh GNord 46 (1862). Östergren (1928).
b) (i fråga om ä. förh.) om talgljus: bilda ”hyvelspån” (se d. o. 2 b). FolklEtnSt. 1: 159 (1916).
c) motsv. HYVEL 1 c, i utvidgad anv. Den hyflade isen (på skridskobanan var) af ganska god beskaffenhet. SD(L) 1896, nr 101, s. 7. Okokt hvitkål hyflas på gurkhyfvel. Ekberg Hvad äta? 144 (1899). Grusning och hyvling (av vägar). Erikson HbSmågatst. 8 (1928).
2) [jfr att vid äldre tiders studentdeposition studenten behandlades med en hyvel, vilket symboliskt skulle uttrycka hans omdaning gm vetenskapen] i fråga om uppfostrande värksamhet (undervisning o. d.) varigm man söker åstadkomma att ngn blir finare i sitt sätt, mera bildad l. polerad; hyfsa; förr äv. i p. pf. ss. adj.; äv. med sakobj.: polera, fila på (ett arbete); numera bl. ngn gg ss. rent bildl. anv. av 1. Til Hofwa är list, bedrägerij, falskheet .. så gäfft och gängse, at then som icke wäl höflat är, moste liggia baak om bänken. Schroderus Hoflefw. 145 (1629; t. öv.: geschliffen). Sylvius Mornay 153 (1674). Föruthan skonsmål det (dvs. edert skaldevärk) tidt höflen, skrubben, jämnen. Düben Boileau Skald. 8 (1721). En Anatomisk grundläggning, hvilket .. hörer under första höflingen efter mit sätt, att se saken. Florman BrefRetzius 29 (1829).
3) (†) mästra, rätta; tadla. Siälamördiske wilandar, hwilka altijdh öffuerdådeligha höfla och raspa, stympa och mästra Tronnes ord och .. Ewangelium. Phrygius HimLif. 141 (1615). Schultze Ordb. 1849 (c. 1755).
4) (†) tukta, näpsa. Therföre höfflar iagh them genom Propheternar, och dödhar them genom mins munz taal, At tins Gudz ord mågha j liwset komma. Hos. 6: 5 (Bib. 1541; Luther: höfele). (Gud) höfflar tigh medh korset. PErici Musæus 5: 124 a (1582). Balck Musæus G 3 b (1596).
Särsk. förb.: HYVLA AV10 4, äv. UTAV04. jfr AVHYVLA.
1) till 1. Ekblad 326 (1764).
a) gm hyvling borttaga ojämnheter från (ngt), gm hyvling glätta l. jämna; äv.: gm hyvling minska tjockleken av (ngt); äv. bildl. Dahlgren 2Ransäter 73 (i handl. fr. 1843). SDS 1904, nr 120, s. 1. Fogelqvist ResRot 133 (1926; bildl.).
b) gm hyvling avskilja (ngt, t. ex. spån). särsk. (†) bildl. Det hafver väl varit något därom statuerat, höflat af de gröfveste spånorne, men hafver föga förslagit. RP 9: 83 (1642).
2) (föga br.) till 2: fila av. Med tilbörlig beskedlighet höfla utaf den grofhet, som finnes hos åtskilligt folk. Dalin Arg. 1: 121 (1733, 1754).
HYVLA BORT10 4. jfr BORTHYVLA.
2) till 2. Hyfla bort en och annan plumphet (i ett manuskript), der det behöfves. Thomander TankLöj. 55 (i handl. fr. 1826).
HYVLA TILL10 4. jfr TILLHYVLA.
1) till 1: gm hyvling jämna till (ngt). Lagerlöf Holg. 2: 332 (1907).
2) (vard., numera föga br.) dänga till, klämma till. Unga herrn skull' se'n (dvs. se honom) bara, när han hyflar till med en bok eller en räkning! Hedberg Odåga 21 (1867). Han hyflade till mig med en örfil i går. De Geer Lillie 77 (1880).
3) (vard., mindre br.) till 2: hyfsa till. Lind (1749). Dem, som velat taga sig litet af henne och hyfla till henne en smula! GHT 1898, nr 272 B, s. 2.
HYVLA UPP10 4.
1) till 1: gm hyvling göra slut på (ngt). Hyfla upp en bit. SlöjdBl. 1887, nr 3 a, s. 3.
2) till 2: (†) hyfsa till. Korteligen, Fruentimret höflar nu mycket up oss. Dalin Arg. 1: 186 (1733, 1754).
3) (†) giva (ngn) en skrapa, läxa upp (ngn); jfr HYVLA 4. Nordforss (1805; angivet ss. familjärt). Meurman (1846).
Ssg (till 1; se äv. HYVEL ssgr): HYVLINGS-MÅN, r. l. m. (i fackspr.) om den träkvantitet som beräknas avgå vid hyvlingen. Att som hyflingsmån räkna 1/8″ på tjockleken och 1/4″ på bredden (av den hyvlade varan). Ekman SkogstHb. 179 (1908). HbSkogstekn. 491 (1922).
Avledn.: HYVLARE, m.||ig.
1) till 1: person som hyvlar; arbetare i hyvleri. Serenius Ss 3 a (1734). PT 1899, nr 63 A, s. 3.
2) (†) till 2, om person som hyfsar ngt. Dalin Arg. 2: 84 (1734, 1754).
HYVLERI104, n. till 1: anläggning l. lokal för maskinmässigt bedriven hyvling. TT 1879, s. 41. Vid många sågverk drives vid sidan av sågningsrörelsen även hyvling i särskilt hyvleri. HbSkogstekn. 467 (1922).
Spoiler title
Spoiler content