publicerad: 1932
HÅ hå4, interj.
Ordformer
(hå 1609 osv. håå 1682—1910. håh 1832 (: Håh-hå)—1907)
Etymologi
[jfr d. haa, isl. há; jfr äv. Ideforss PrimInterj. 1: 188 ff. (1928)]
1) ss. uttryck för känslor o. sinnesrörelser av olika slag.
a) ss. uttr. för översvallande livslust, uppsluppen glädje l. upprymd sinnesstämning: hej, ho, tjo, tjohej; numera bl. ngn gg i förb. med annan allittererande interj. av liknande innebörd (”hi”, ”hej”); förr äv. hå lustig (äv. med sammansmältning till ett ord hållustig; jfr HO, interj. I 1 c). Hå lustig, iagh ska kiänna om iagh haar icke een halfföre, / At iagh kan leya migh en Dantz derföre. Beronius Reb. F 4 a (1674). VDAkt. 1754, nr 541 (: hållustig). Bonden körde sig åt timmerskog; / Hej och hå! Falleralla! SvForns. 3: 527 (1842). För hi och hå / Och hej! hur stråkar gå, / Hur flinkt de dansen tråda! Rydberg Faust 30 (1876).
b) ss. uttr. för förtjusning, livlig beundran o. d.: å, o. Hå, huilken glädie på slottet ähr! Asteropherus 69 (1609). Så sätter jag i väg (utför skidbacken). .. Hå, hvad det går! Hülphers Ångermanl. 186 (1900); jfr a.
c) ss. uttr. för överraskning, häpenhet l. förvåning: ack, å; i sht med ett bibegrepp av (lindrig) förebråelse l. ogillande o. d. l. av att man knappt vill tro sina ögon l. öron. Hå, skulle tu nu först upstå? / Klockan will nu snart 10 slå. Asteropherus 4 (1609). Hå kors, hvad vill ni? / Kommer sättandes båda två. Bellman SkrNS 1: 152 (c. 1770). God dag, / Min Zephyr! Zephyr. Hå! så var det Du, bror Östan? Atterbom LÖ 1: 168 (1824). Läs om Abraham. Abraham offrar Isak. .. — Var står det nånstans? — Hå, vet du inte det? I första Mosebok. Sjödin StHjärt. 56 (1911).
d) ss. utrop, då man plötsligt ser l. kommer underfund med ngt l. kommer på ngn med ngt: aha, åhå, såå, jaså, ser man på (bara), jag förstår; ofta föraktfullt, hånande l. ironiskt; vanl. fördubblat, äv. med sammansmältning till ett ord: HÅHÅ04, äv. uttalat hohå4. ConsAcAboP 3: 96 (1665). Hå, ästu wred, iag är icke mycket rädd. Holm NSv. 171 (1702). Hå hå, jag ser hvart han syftar. Weste (1807). Håhå, sitter han här och super i all sköns lugn? Högberg Frib. 95 (1910). Håhå, på det viset! mumlade doktorn. Sjödin StHjärt. 233 (1911).
e) (mindre br.) ss. uttr. för en önskan att slå bort l. bagatellisera en sak, l. inledande en protest l. invändning mot ett yttrande l. en handling l. ett (gärna en smula överlägset) avvisande av en uttalad mening l. ett förslag o. d. l. ett (ofta ngt trevande l. tvekande l. nonchalerande) svar på en fråga: ah, å; stundom fördubblat. Hå, leer icke så myckit der åt! Asteropherus 57 (1609). Iag hade swarat: hå Eders Excellence, hwarföre skole wij giöra oss odieuse eller förhatelige för deras skull. KKD 2: 250 (1718). Hå, mor Gertrud är icke hemkommen än. Rydberg Vigg 5 (1875). ”Nå, vart skall det bära i väg i dag, herr Alptoppssvärmare!” .. ”I dag, hå jag funderade på Gross-Venediger.” Alm Isbr. 128 (1925). — särsk. (föga br.) i uttr. hå ja, hå nej, hå jo, å ja, å nej, å jo. Runius Dud. 3: 77 (c. 1712). Jolin Smädeskr. 52 (1863). ”Du är ju en riktig trollkarl.” ”Håh ja”, svarade jag, ”jag är litet taskspelare ...” Lilljebjörn Minn. 19 (1874). RArbman (1914) hos Arbman Silv. 17.
f) (föga br.) ss. (ofrivilligt) utrop vid smärta: o, å. Hå! iag är Fången; kom, hielp Amarillis Fromma. Dahlstierna (SVS) 1: 266 (c. 1696). — med tillfällig substantivering. Nu höres ett långt utdraget ”Håh!” uppifrån våningen. Strindberg Kamm. 1: 24 (1907).
g) (mer l. mindre suckande l. stönande) ss. uttr. för en känsla av (kroppslig l. andlig) trötthet, saknad l. vemod, nedslagenhet, sorg o. d.; vanl. fördubblat, äv. med sammansmältning till ett ord: HÅHÅ04, äv. uttalat hohå4; ofta i förb. håhå jaja04 04. Preutz Kempis 565 (1675). Hå! hå, det kostar på, märcker jag, för den, som har något at söka och drifva igenom. Modée FruR 5 (1738). Hå hå ja ja, det blir tungt att vara från hemmet. Hedenstierna Fideik. 177 (1895). Stor sak, om det bara går lyckligt och väl! / Håå, vore vi där! Hallström Sagodr. 8 (1910).
h) (föga br.) ss. uttr. för den lättnad man erfar, då man ändtligen blivit fri från ngt som (länge) plågat en l. legat tungt på ens sinne: ah, å. JJolin i Nordstjernan 1847, s. 137. Hå! .. Ändtligen var jag fri (efter en timslång tullvisitation). Nyblom Bild. 264 (1864).
2) (†) ss. lystringsrop: hallå, ohoj. Tuppen .. ropar (till de bortspringande hönorna): Holla, Hå! / Hvart tagen I nu väg? Kolmodin QvSp. 1: 128 (1732).
3) i arbetssång o. d. som markerar rytmen vid tungt arbete utfört ryck- l. stötvis i bestämda tempon av flera personer gemensamt (t. ex. baxning, hejning). Hå Bax. Grundell AnlArtill. 1: 53 (c. 1695; vid baxning). Bondeson Visb. 1: 372 (1902). ”Ettan kommer, tvåan går, trean går, hej och hå ...” ekade mannarnas (dvs. de broslående soldaternas) mer taktfasta än egentligen melodiska hejarvisa. SvD(B) 1931, nr 207, s. 3.
4) fördubblat l. tredubblat för att återgiva djupt, mörkfärgat (ofta skadegladt l. hånfullt) skratt; äv. med sammansmältning till ett ord: HÅHÅ04, HÅHÅHÅ104. Chronander Surge D 8 b (1647). Bönderna skrattade håhåhå! Fröding Eftersk. 1: 137 (1892, 1910).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content