SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÅD, m. (Visb. 1: 41 (1572)) l. n. (Visb. 2: 298 (c. 1620)).
Etymologi
[fsv. haþ, n., äv. hadher, m., motsv. ä. dan. o. nor. haad, isl. háð; till samma indoeur. rot som föreligger i HÅN. — Jfr HADELIGEN, HÅDINGSORD o. HÄDA]
(†) hån, spott; smälek. Svart Gensv. F 4 a (1558). Tigh till skam och myckenn hådh. Visb. 1: 45 (1572). Aschaneus HwsRegl. 14 (1614).
Ssgr (†): HÅD-SMÄDELSE. (hå-) hånande l. smädligt tal, smädelse. Rääf Ydre 3: 166 (i handl. fr. 1622).
-VITA, v. [fsv. hadhveta] håna, smäda. Skytte Or. A 6 b (1604).
Spoiler title
Spoiler content