HÅKEN hå3ken2, ngn gg HÅKAN hå3kan2, förr äv. HÅKE, m.
Etymologi
[eufemistisk ombildning av (HIN) HÅLE (hålen) med anslutning till personnamnet HÅKAN, som i y. fsv. o. ä. nysv. äv. har formerna Haken resp. Håken. Formen (hin) håke är direkt influerad av (hin) håle]
(vard., numera mindre br. utom i Finl.) eufemistiskt, ofta mer l. mindre skämtsamt för: fan (se FAN, sbst.1); i sht ss. lindrigare svordom l. bedyringsord; äv. i förb. hin håken, förr äv. hin håke (jfr Hjelmqvist Förnamn 55 f. (1903)). Håken hin håle har fäst oss båda (dvs. vi äro så sjutton heller trolovade). Horn Lefv. 80 (c. 1657). Mollberg satt uppå sin stol, / Jemt med fingren han drilla och flög som hin håken. Bellman 3: 178 (1790). Så, för håken i våld .. svider det i lilla hjertat? Ridderstad Samv. 1: 230 (1851). Håll er stilla i båten, ungar, annars ska' ni få se på håken! Strindberg SvÖ 1: 121 (1882). Nu ska ni få se, att baron ställer till något nytt elände med pojken. Men det vore väl också själfva håken, om inte jag —. Bergman HNådT 147 (1910). Nu ska pojken, ta mig håken, komma hem. HågkLivsintr. 2: 86 (1922).
