SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÅRDHET hå3rd~he2t, i sydligaste o. sydvästra Sv. vanl., eljest sällan 4~1, r. l. f.; best. -en; pl. (i konkretare anv.) -er (HdlCollMed. 1697, s. 967, NutMusL 1920, s. 42).
Ordformer
(hard- 1526—1541. hord- 1526. hård- 1541 osv.)
Etymologi
[fsv. hardhet; avledn. till HÅRD]
egenskapen l. förhållandet att vara hård. Helsingius (1587). — särsk.
1) till HÅRD 1. Glaaset har Crystals lijkheet, men icke hårdheet. Schroderus Comenius 93 (1639). Repning med en knifsudd, mejsel eller fil är det lättaste sättet att utröna mineralets hårdhet. ASjögren Min. 47 (1865). Sahlin Degelst. 31 (1932). — jfr ANLÖPNINGS-, BRINELL-, HÄRDNINGS-, NATUR-, YT-HÅRDHET m. fl. — särsk. (i sht i ä. medicinskt spr.) konkret: hårdnad, förhårdnad; ofta i pl. HdlCollMed. 1697, s. 967. Kräftartade hårdheter i brösten. VetAH 1817, s. 272. Östergren (1928).
2) till HÅRD 2. särsk.
a) till HÅRD 2 d, konkret i fråga om ngt som i en litterär framställning vittnar om otymplighet l. vårdslöshet i stilistiskt l. metriskt hänseende; ofta i pl. De hårdheter i språket, som här och der vidlåda detta tal (dvs. Geijers tal den 6 nov. 1832). SvLittFT 1833, sp. 633. SvLittH 2: 174 (1919).
b) till HÅRD 2 e: obeveklighet, känslolöshet; förhärdelse. För idher hiertes hordheet skull. Mat. 19: 8 (NT 1526). Lidner 2: 16 (c. 1785). Wulff Petrarcab. 85 (1905).
3) (i sht i fackspr.) till HÅRD 3. — särsk.
a) till HÅRD 3 a. Någon hårdhet eller skarphet i laveringen. JournSvL 1799, s. 103. VL 1902, nr 37, s. 3.
b) till HÅRD 3 c. Höpken 1: 410 (1768). Norlind AMusH 239 (1920). — särsk. (†) om dynamisk accent. Pourel de Hatrize Föret. 7 b (1650).
4) till HÅRD 6; ofta: stränghet. G1R 14: 275 (1542). Verelius 109 (1681). Germanien utmärker sig genom luftstrekets hårdhet. Kolmodin TacAnn. 1: 125 (1833); jfr HÅRD 6 c. De otaliga, som nu genomgått en tillvaro af ytterlig hårdhet. Hallström i 3SAH 27: 8 (1915).
5) till HÅRD 8: (obönhörlig) stränghet, hårdhjärtenhet, obarmhärtighet. Igenom för mycken hårdhet få (lärjungarna) en skräck och afsky för Scholan. Skolordn. 1724, s. 7. En hårdhet som kunde gränsa till grymhet. Bergman JoH 8 (1926). — särsk. (†) konkret, om tal, handling o. d.; ofta i pl. Hiärne 2Anl. 324 (1706). De hårdheter, som .. svärta denne Konungs (dvs. K. IX:s) minne. Schönberg Bref 1: 325 (1778). Wingård Minn. 5: 141 (1847). Forssell Hist. 1: 62 (1869).
Ssgr: HÅRDHETS-GRAD. särsk. (i fackspr.) till 1. (Hyacinten) Kommer således uti sjette hårdhets-graden efter diamanten. Rinman 1: 819 (1788). Nummer eller märke, angifvande hårdhetsgraden (hos blyertspännor). SFS 1894, Bih. nr 58, s. 5. NoK 76: 27 (1927; i fråga om metall). —
(1) -KLASS. (i fackspr.) jfr -GRAD. SFS 1889, Bih. nr 63, s. 9. Sahlin Degelst. 76 (1932). —
-PROV.
1) (i fackspr.) till 1: prov för att utröna ett materials hårdhetsgrad. Det s. k. Brinellska hårdhetsprofvet (för trä), genom intryckande i ändträet af en stålkula. SkogsvT 1912, Fackupps. s. 250. SFS 1919, s. 2284 (i fråga om trä, metall osv.).
2) (i vitter stil, föga br.) till 5: prov på hårdhet. Och du .. / För tusen hårdhetsprof ger ömhet blott tillbaka. Remmer Theat. 1: 121 (1814). —
(1) -PROVNING. (i fackspr.) jfr -PROV 1. Hårdhetsprofning af metaller. JernkA 1897, s. 235. —
(1) -SKALA, r. l. f. (i fackspr.) numrerad skala varefter ett ämnes (ett minerals osv.) hårdhet mätes. NF 8: 1413 (1884). Svenonius Stenr. 29 (1888). Sahlin Degelst. 55 (1932). —
(1) -TAL. [termen bildad av J. A. Brinell] (i fackspr.) tal som angiver den gm hårdhetsprov beräknade hårdheten hos ett visst material. JABrinell i TT 1900, M. s. 70. Hårdhetstalet är lika med hela trycket i kilogram, divideradt med den åstadkomna fördjupningens buktiga yta i kvadratmillimeter. Starck Hållf. 7 (1903).
Spoiler title
Spoiler content