HÄCKLA häk3la2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(hekle 1898. häckla 1901 osv.)
Etymologi
[sv. dial. (Bohusl.) häckla; bildat till HÄCKLA, v.2 1]
(i vissa trakter av Bohuslän, förr) fiskredskap som utgjordes av ett större antal krokar, medelst (relativt styva) tafsar fästa antingen vid en lång lina l. vid en träställning av omkr. en halv meters längd, och som var avsett att användas vid sillfiske på ställen där sillen stod så tätt att den, när ”häcklan” drogs upp, fastnade på krokarna. GHT 1898, nr 11 A, s. 3.Därs. nr 31, s. 3. I trakten af Strömstad pågår ännu något fiske med häckla, krok utan agn. VL 1901, nr 59, s. 2.SkrGbgJub. 19: 130(1923).
