SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÄCKLA, sbst.1, f.; best. -an.
Ordformer
(häkla 1612. häckla c. 1696 (: Häcklan, sg. best.))
Etymologi
[eg. namn på vulkanen Hekla på Island (isl. Hekla). — Jfr HÄCKLEFJÄLL]
(†) (eufemistisk) benämning på helvetet (l. dess härskare); jfr HÄCKLEFJÄLL. Häkla ta then som först swijker. Messenius Sign. 42 (1612). Wij hoppas än att Ondskans arga Snara / Med all sin Ilskna Hoop skall bort till Häcklan fara. Dahlstierna (SVS) 364 (c. 1696).
Spoiler title
Spoiler content