publicerad: 1932
HÄFTA häf3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. (i bet. 2, 3) -or ((†) -er (möjl. delvis att hänföra till HÄFT, sbst.2, l. HÄFTE, sbst.2) BOlavi 120 a (1578), Böttiger 3: 201 (1858)).
Ordformer
(hef(f)t- 1579—1730. häft- (häfft-) 1578 osv.)
Etymologi
[fsv. häfta, häpta, band, fängelse, hinder, förstoppning, sv. dial. häfta, hälla på frambenen på häst, förstoppning, urinstämma, motsv. ä. d. hæfte, r.; vbalsbst. till HÄFTA, v., l. en avledn. på germ. -iōn till stammen i detta verb. I vissa anv. torde föreligga inflytande från mnt. hefte, hechte (se HÄKTA, sbst.)]
1) sjukdom (lidande) l. lyte som består däruti att ngt är ”bundet” l. hindras l. hämmas; utom ss. senare led i ssgr numera nästan bl. (starkt bygdemålsfärgat) om förstoppning, hårdt liv; jfr HÄKTA, sbst. I, BIND 3 o. HÄFTA, v. I 2. Vm menniskian .. är förstoppat j lijffuet, hwilket på Swensko kallas Stemman eller häfftan. BOlavi 1 b (1578). (Hon) hade för ähnn 5 åhr sedan gått vth till Erichs hustru, och begärat tre löss af hennes barm at botha ett lamb med, som häftan hade. GullbgDomb. 17/2 1615. Tungans häfta. Hallström GrAntw. 69 (1899). (Häfteträn o. ”lyror”) användas vanligen för urinstämma och förstoppning (häfta). Hammarstedt SvForntro 34 (1920). — jfr BRÖST-, TUNG-HÄFTA.
2) (†) hos häst: tand som står snedt o. är längre än de övriga o. som därigenom är till hinder vid tuggningen. Rålamb 13: 150 (1690).
a) stycke l. remsa av häftplåster (se d. o. 2). VetAH 1796, s. 135. Och när vi druckit sist på dem (dvs. kräftorna), / få de som stupa bäras hem / med bindlar och med häftor. Heidenstam Dikt. 177 (1895). SFS 1913, s. 1073.
b) farm. häftplåster (se d. o. 2). Svalin Ordl. (1847). Lindgren Läkem. (1902). Därs. (1920; med hänv. till häftplåster). — jfr LINNE-, ZINK-HÄFTA.
c) (†) styng varmed sår hophäftas; jfr HÄKTA, sbst. II. Sedhan förbint fingren medh häffter. BOlavi 120 a (1578). (Under slagsmålet har en fått) öfwerleppen sönder, dhen med tree heffter är igenhefftatt. BtÅboH I. 2: 57 (1624).
d) [jfr d. hæfte, n., i motsv. anv.] (†) strimla av bly (l. tenn) som fastlödes ss. förstärkningsmedel på blyinfattning av ruta; jfr HÄFT-BLY (under HÄFTA, v. ssgr). Häffter af bly och Ten. VGR 1725, s. 206.
B (1): HÄFTE-SKRED. (†) plötsligt upphörande av förstoppning? Mins om häfteskredhet som Munkans kärlingene på kom i Stokholms kyrkja och Skepar Olofz h. h. (dvs. heliga helgedom). Bureus Suml. 231 a (c. 1600; hskr.). —
-TRÄ. folklor. av sammanvuxna trädgrenar bildat ”trä” som förr i vissa trakter användes av allmogen ss. magiskt botemedel mot ”häfta”. Hammarstedt SvForntro 34 (1920). Rig 1921, s. 153.
Spoiler title
Spoiler content