publicerad: 2021
ZINK siŋ4k, sbst.4, r. l. m. (Forsius Min. 57 (c. 1613) osv.), äv. n. (Aurivillius Gr. 30 (1684) osv.); best. -en resp. -et.
Ordformer
(singz- i ssg 1578 (: Singz skohorn). sinker 1675. zink (s-, -c, -ck) c. 1613 osv.)
Etymologi
[jfr d. zink, eng., fr. zinc; av t. zink, m. (o. n. efter ä. t. latiniserat zincum); av osäkert ursprung, möjl. av t. zinke, tapp, tagg o. d. (se SINKA, sbst.3), med tanke på att metallen ibland antar former av sådan karaktär vid smältning i ugn. — Jfr FÖRZINKA, ZINKIT, ZINKOGRAFI, ZINKOTYPI]
om silverglänsande l. gråvit (l. efter utsättande för fukt: matt gråblå) o. relativt mjuk metall som utgör ett grundämne (med den kemiska beteckningen Zn) o. har ett stort antal användningsområden, bl. a. i olika legeringar (t. ex. mässing), ss. rostskyddande överdrag till järn l. stål o. ss. beståndsdel i läkemedel; jfr SPELTER, SPIAT. Man beredher then aldraskönesta Mässing medh Indianisk (dvs. indisk) Zinck, som hafwer höghre än Croneguldz färgho. Forsius Min. 57 (c. 1613). Tyskarne ha ment at denna ei woro någon malm, utan allenast en composition; men doctor Brandt, som är en stark malmkännare, har wisat at Zink är en särskild malm-art, hwarmed hela bergen äro fulle här i Swerge. Linné Stenr. 63 (c. 1747). Zink förekommer i mineralriket alldrig gedigen, utan endast i föreningar. Berlin Farm. 1: 713 (1849). Zink är en metall, som på senare tider har fått en särdeles vidsträckt användning ej blott vid byggnadsarbeten, såsom till taktäckning, rännor och rör samt gjutna ornament, utan äfven till en mängd andra ändamål, såsom kärl af flera slag, tryckplåtar, .. färg såsom zinkhvitt m. m. ArbB 139 (1887). Det späda barnet bör hava sin egen badbalja, helst av zink, i nödfall av trä. Jundell Barn. 2: 65 (1927). Zink är ett mineral som är viktigt bland annat för vårt infektionsförsvar. ÅrRunt 2014, nr 37, s. 87. — jfr BLOCK-, CYAN-, RAFFINAD-, RÅ-, SKROT-ZINK m. fl.
Ssgr (i sht i fackspr., i sht kem., miner., tekn., fys.): A: ZINK-ACETAT. zinksalt av ättiksyra. Jolin NLäkem. 27 (1892). (Munsköljmedlet) Innehåller: zinkacetat, klorhexidin, .. natriumfluorid .. (o.) alkohol. GbgP 22/10 2009, s. 63. —
-ASKA. om restprodukt vid förzinkning. JernkA 1867, s. 234. Bly-, koppar-, tenn- och zinkslagg samt zinkaska (får inte utföras från riket). SFS 1916, s. 951. —
-BAD. bad (se d. o. 1 c) använt vid förzinkning. Pasch ÅrsbVetA 1839, s. 72. De ämnen som skola förzinkas nedsänkas uti zinkbadet, hvilket .. måste ske långsamt, emedan en hastig neddoppning ofta åstadkommer ett slags explosion. Almström KemTekn. 1: 405 (1844). —
-BADKAR~02 l. ~20. badkar av zink; jfr -balja. NDA 24/4 1863, s. 4. En gång i veckan badade vi i ett zinkbadkar i köket och fick smörgås med leverkorv efteråt. Tingsten Liv. 1: 46 (1961). —
-BESLAG. beslag (se d. o. I 1 b α) av zink; förr äv. (motsv. beslag I 2) om utfällning l. tunn beläggning av zink (över annat ämne). Ett Diskbord med zinkbeslag. SD 20/9 1878, s. 5. Zinkvitriol .. färglös till gråhvit, ger på kol zinkbeslag. Sjögren Min. 195 (1880). —
-BESLÅ. i sht i p. pf.; jfr beslå I 1 a. GHT 23/11 1859, s. 3. Zinkbeslagen bardisk. DN 10/6 1987, s. 19. —
-BLECK. jfr bleck, sbst.3 1, o. -plåt. GHT 26/10 1835, s. 3. Zinkbleck, erhållne genom metallens valsning vid + 120 à 150 grader. Almström Handelsv. 89 (1845). —
-BLOMMA. [jfr t. zinkblumen, fr. fleurs de zinc, nylat. flores zinci] (i ä. fackspr.) i koll. anv. l. ss. ämnesnamn, om porös zinkoxid framställd gm upphettning av zink; äv. (o. urspr.) i individuell anv., om enskild ansamling av sådant pulver; jfr blomma, sbst. 5 h, o. -kalk o. ull 3 c slutet. Wallerius Min. 449 (1747). Zinkblomma, Lana Philosophica, kallas den fina och hvita kalken, hvartil zinken under smältning, eller förbränning, helt och hållen kan förvandlas, och som i form af hvit rök upstiger, samt fäster sig vid de svalare kroppar, som komma at ligga däröfver. Rinman 2: 1217 (1789). Prof på ägta Zinkblommor. Blom Med. 118 (1801). I ett recept rekommenderas .. att ej tillsätta .. (zinken) i degeln i form av gallmeja, utan som zinkblomma. 2SvKulturb. 3–4: 146 (1935). —
-BLÄNDE. om sulfidmineral som utgör en av de viktigaste malmerna för framställning av zink, sfalerit; jfr blände, sbst.1 1, o. -sulfid. Wallerius ChemPhys. II. 3–4: 220 (1768). Zinkblände (ZnS) utgör i regeln kristalliniska massor av brunsvart färg. Gertz o. Grönwall Min. 54 (1923). —
-BRIST. brist på zink; särsk. (om medicinskt tillstånd) hos människa. SvPomolFÅ 1939, s. 53 (hos fruktträd). Den allvarliga effekten av zinkbrist uppmärksammades första gången hos barn i Iran och Egypten. ForsknFramst. 1979, nr 2, s. 8. —
-BRUK. (numera bl. tillf.) jfr bruk 9. En till färgen hvit, men af främmande ämnen orenad Zinkoxid, som vid messingsbruken och zinkbruken samlas i ugnarnes öfversta mynning. Forshæll OorgPharm. 127 (1838). —
-DESTILLERING, förr äv. -DISTILLERING. (i sht förr) framställning av zink gm destillering; jfr -destillation. Zink-distillering af Gallmeya. JernkA 1817, 2: 175. —
-ELEKTROD. elektrod av zink. (Den galvaniska) Stapeln består af en zinkelektrod, en utvecklingsmassa och en kolelektrod. NDA 24/7 1890, s. 4. —
-ETSNING. etsning (se d. o. 2) på zinkplåt; äv. konkret, om bild framställd gm sådan metod; jfr zinkografi. SD 31/12 1878, s. 4. En prisbillig samling af förträffliga zinketsningar. SD 8/12 1892, s. 6. För många tryckförfaranden (ljustryck, zinketsning med flere) erfordras omvända negativ, d. v. s. sådana hos hvilka höger- och vänstersidan äro ombytta. Roosval Vogel PraktFotogr. 29 (1901). —
-FEBER. om feber l. frossa som kan uppstå efter (långvarigt l. upprepat) utsättande för inandning av zinkångor; jfr -frossa o. gjut-feber. Arbetare, som utsättas för zinkdamm utan att inandas ångor af zink, angripas ej af den s. k. zinkfebern. Almquist Häls. 603 (1896). —
-FILSPÅN~02 l. ~20. Rinman JärnH 608 (1782). Jag lät Saltsyregas stryka öfver Järn- Tenn- Koppar- och Zinkfilspån i glödande glasrör. LittT 1797, s. 217. —
-FROSSA. zinkfeber; jfr gjutar-frossa. Zink- eller gjutarefrossa framkallas genom inandning av zinkoxid. Wirgin Häls. 2: 251 (1931). —
-FÖRHYDNING. särsk. konkret(are); jfr förhydning 1. Fregatten Camilla såsom varande utan Koppar- eller Zinkförhydning. MinnSvNH XII. 2: XII (1825). —
-GLAS. (†) om (det av kristalliseringar kännetecknade) zinkmineralet hemimorfit; jfr kisel-galmeja. Zinkglas är ej annat än zinkkalken vitrificerad, eller sammanlupen uti et sten- eller glasartadt lynne, och således den renaste gallmeja. Rinman 2: 1219 (1789). UB 4: 154 (1873). —
-GRUVA. jfr gruva, sbst.3, o. spelter-gruva. En ny Metall, kallad Cadmium, som blifwit upptäckt af Profeszor Stromeyer i Göttingen. Den liknar bly i färgen .. (o.) finnes ymnigt i Zinkgrufworna. GbgP 14/7 1818, s. 1. —
-GRÅTT, n. (numera mindre br.) grått zinkhaltigt färgpigment, zinkstoft (äv. om färg (se färg, sbst.1 2) framställd av detta pigment). AB 28/9 1855, s. 4. Zinkgrått, ett billigt, nästan lerfärgadt pulver. UB 4: 164 (1873). Östergren (1969). —
-GRÖNT, n. grönt zinkhaltigt färgpigment; äv. om (kulör hos) färg (se färg, sbst.1 2) framställd av detta pigment; jfr kobolt-grönt, rinmansgrönt. PT 23/2 1850, s. 1. Zinkgrönt .. är en vacker, rent grön färg. AHB 131: 16 (1887). Ett .. grönt färgstoff som fått stor spridning inom hantverksmåleriet är zinkgrönt, som tillverkas analogt med kromgrönt genom blandning av zinkgult med berlinerblått och ev. bariumsulfat endera på den våta eller på den torra vägen. HantvB I. 1: 61 (1934). —
-GULT, n. (i sht om ä. förh.) gult zinkhaltigt färgpigment; äv. om (kulör hos) färg (se färg, sbst.1 2) framställd av detta pigment; jfr -kromat. Åstrand (1855). Sedan någon tid förekommer äfven en basisk chromsyrad zinkoxidförening under namn af zinkgult i handeln. Liedbeck KemTekn. 367 (1864). Zinkgult .. består af basiskt zinkkromat och är en särdeles vackert gul färg. AHB 131: 21 (1887). —
-HALT. (Galmejan blev) förwandlad till swart pulwer .. utan tecken till Zinkhallt. Rinman JärnH 630 (1782). —
-HALTIG. jfr haltig 1 o. zinkisk. Dædalus 1952, s. 111 (1746–47). Zinkhaltiga jern-, koppar- eller bly-malmer. Almroth Karmarsch 43 (1838). —
-HINK. hink (se hink, sbst.2 2) av zink. SD 15/9 1853, s. 4. Zinkhinkar med lock 75 öre. ST 1/9 1896, s. 4. —
-HYDRAT. (i ä. fackspr.) zinkhydroxid. Berzelius Kemi 2: 563 (1822). Zinken, vilken .. skyddas av den uppkomna föreningen zinkhydrat. SvD(A) 5/7 1955, s. 1. —
-HYTTA. (förr) jfr hytta, sbst. 2. JernkA 1825, 1: 305. Zinkhvitt, som beredes i zinkhyttorna, utgör särdeles ren zinkoxid. AHB 113: 35 (1883). —
-HÄFTA. zinkplåster; jfr häfta, sbst. 3 b. En 5–8 cm. bred zinkhäfta av bästa sort. LbKir. 3: 641 (1922). —
-KALK. (†) zinkoxid; jfr kalk, sbst.2 4. Wallerius ChemPhys. II. 3–4: 229 (1768). Zinkkalken var samlad efter smält Zink och ytterligare calcinerad. VetAH 1792, s. 123. Heinrich (1828). —
-KARBONAT. zinksalt av kolsyra; jfr -spat. Sedermera har han (mot koppärr) försökt en salva af zinkkarbonat och bomolja, som fäster sig vid ansigtet i form af en fast crusta. Hygiea 1856, s. 46. —
-KISTA. särsk. om kista av zink använd ss. (inre) likkista; särsk. i metonymiska uttr., ss. beteckning för döden. Ett lik, ehuru förwaradt i hermetiskt tillsluten zinkkista med en kista af ek till yttre beklädnad, är nyligen grafsatt i härwarande domkyrka. NVexjöBl. 25/6 1860, s. 3. De ryska mödrarna är rädda för att deras söner skall återvända hem i zinkkista. SvD 17/1 1997, s. 7. —
-KLORID. zinksalt av saltsyra; jfr -smör. Almström KemTekn. 1: 417 (1844). Vattenhaltig zinkchlorid erhålles, om zink upplöses i saltsyra, och lösningen försigtigt afdunstas till torrhet. Keyser Kemien 2: 598 (1874). —
-KROMAT. zinksalt av kromsyra, (substansen i) zinkgult. SFS 1922, s. 309. Zinkkromat, zinkgult (dvs.) gult korrosionshindrande pigment med formeln 3ZnCrO4. K2CrO4. Zn(OH)2. TNCPubl. 88: 188 (1988). —
-LIM. särsk. (med.): zinkhaltigt lim använt i förband o. d. (för att påskynda läkningsprocessen vid bensår o. d.). Lindgren Läkem. (1891). —
-MALM. zinkhaltig malm (se d. o. II 1); jfr -erts, -mineral o. galmeja, spelter-malm, spiauter-malm, zinkit. VetAH 1741, s. 246. Galmeja .. var fordomdags den enda zinkmalm, som begagnades för messingstillverkning. UB 3: 96 (1873). Raffinadzink tillverkas på så sätt, att zinkmalm (vanligen zinkblände, ZnS) rostas till zinkoxid, blandas med kol och uppvärmes .. varvid zinken reduceras ut och förångas. HbVerkstTekn. 1: 302 (1944). —
-METALL. om zink ss. (ren) metall. Berzelius Kemi 2: 182 (1812). Af zinkmetall eller zinkmalm tillwerka zinkhwitt. SD 16/7 1852, s. 1. —
-OCKRA. (†) om mineral i huvudsak bestående av zinkoxid. Wallerius SystMin. 2: 222 (1775). Deleen 810 (1836). —
-OXID. oxid av zink; jfr -blomma, -kalk, -vitt o. galmeja. Lyceum 2: 153 (1811). Zinkoxid ZnO framställes dels genom metallens förbränning, dels genom glödgning af karbonatet. Rosenberg OorgKemi 454 (1888). Zinkoxid användes i praktiskt taget alla gummiblandningar. Varulex. Beklädn. 408 (1945).
Ssgr: zinkoxid-cellulosa. (i ä. fackspr.) förening av zinkoxid o. cellulosa (ss. mellanprodukt vid kemisk framställning av ren cellulosa). KemT 1895, s. 114.
-PASTA. zinkhaltig hudsalva; jfr pasta 2 d o. -salva o. -oxid-pasta, -oxid-salva. Zinkpasta. Användes vid utslag, ekzem, skavsår o. d. SFS 1914, s. 250. —
-PLÅSTER. om sårtejp l. plåsterremsa som innehåller zink (för att påskynda läkningsprocessen) (jfr -häfta); förr äv. om zinkhaltigt läkemedel (jfr plåster 1). NVexjöBl. 10/11 1885, s. 3 (om läkemedel). På apoteket finns speciella zinkplåster som hjälper huden att läka. Land 2019, nr 29–30, s. 27. —
-PLÅT. plåt av zink; särsk. dels ss. ämnesnamn, dels (om ä. förh.) om tryckplåt; jfr -bleck, -skiva. Lyceum 2: 141 (1811). Zinkplåtar tåla i allmänhet på långt när icke så mycken tryckning som koppar. Tallberg Ets. 39 (1912). Badkar af zinkplåt. HufvudkatalSonesson 1920, 5: 174. —
-POL. (numera bl. tillf.) om pol (se pol, sbst.1 6) på batteri o. d. kopplad till zinkelektrod, minuspol. FKM 2: 26 (1807). Vid profvets utförande används negativ laddning (från batteriets zinkpol). Nyström Telegr. 441 (1878). —
-PULVER. zink i pulverform; pulver som (till största delen) utgörs av zink. Om detta zinkpulver (som extraherats ur mässing) sedan samlas, torkas och smältes med hastig hetta, skall däraf erhållas en fullkomligt smidig och silfverlik metall. Rinman 2: 1215 (1789). Zinkpulver (dvs.) korrosionshindrande metallpigment bestående huvudsakligen av finkornig zink. TNCPubl. 88: 188 (1988). —
-RÖK. rök innehållande zink; äv. om utvinningsbart zinkhaltigt stoft i sådan rök (jfr rök, sbst.2 3 o. hytt-rök 2). Rinman JärnH 633 (1782). Den upstigande zinkröken fäster sig .. som en spindelväf, eller ull, uti täck-digelen. Rinman 2: 1218 (1789). —
-SALT. om vart o. ett av de salter (se salt, sbst. 3) vari zink ingår ss. beståndsdel. Gadolin InlChem. 101 (1798). Användes sur mjölk, få ej galvaniserade kärl begagnas, emedan mjölksyran löser ut zinksalter, som äro giftiga för kycklingarna. Träskman Fjäd. 88 (1948). —
-SKROT. Torsdagen den 5 nästk. Juli försäljes härstädes bland annat .. gammalt Bly, ny Zink i skifwor, Zinkskrot och gammal Messing m. m. SD 4/7 1860, s. 3. —
-SKUM. särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om zinkhaltig silverrik blymassa (ss. råprodukt vid framställning av silver); jfr skum, sbst.1 2 a. JernkA 1882, s. 98. Detta s. k. zinkskum upphettas till zinkens utjagande. Rosenberg OorgKemi 403 (1888). —
-SMÖR. (†) om (vattenfri) zinkklorid av smörliknande konsistens; jfr smör 5 c. Almroth Kem. 553 (1834). Så erhållen bildar zinkchlorid en gråaktig, halfgenomskinlig massa (”zinksmör”), som smälter vid 250° och i glödhetta kan sublimeras. Keyser Kemien 2: 598 (1874). Ekbohrn (1936). —
-SPAT. malmbildande zinkmineral bestående av zinkkarbonat, smithsonit; ibland äv. om l. utan klar åtskillnad från: galmeja. Cronstedt Min. 199 (1758). Kolsyrad zinkoxid förekommer fossil i flötsformationer, och kallas zinkspat då den är ren. Almroth Kem. 553 (1834). Zinkspat eller galmeja .. var fordomdags den enda zinkmalm, som begagnades för messingstillverkning. UB 3: 96 (1873). —
-STOFT. stoft av zink; särsk. ss. benämning på grått färgpigment (jfr -grått). UB 4: 164 (1873). (Framställning) af metallisk zink, hvarvid alltid i början utvecklas zinkstoft, som afsättes i förlagen. AHB 131: 14 (1887). (En huv) af jernplåt, hvari zinkgasen förtätas till s. k. zinkstoft, zinkgrått. Rosenberg OorgKemi 451 (1888). —
-SULFAT. zinksalt av svavelsyra, använt bl. a. i läkemedel o. till beredning av vitt färgpigment; jfr -vitriol. PT 14/5 1845, s. 3. —
-SULFID. kemisk förening av zink o. svavel (naturligt förekommande i bl. a. zinkblände). DN 1903, nr 11850 A, s. 3. —
-TILLVERKNING~020. Zinktilverkning kallas sättet at utbringa zinken utur dess malmer. Rinman 2: 1222 (1789). —
-VERK. jfr verk, sbst.1 6, o. spelter-verk. Ferrner ResEur. 170 (1759). Ett .. zinkverk, der blendet tillgodogöres, finnes vid Eschweiler nära Aachen. UB 4: 158 (1873). —
-VITRIOL, förr äv. -VIKTRIL, -VIKTRIOL, -VITRIL. kristallint zinksulfat (krossat till pulver); jfr vitriol slutet, galisensten 1. Linné SystNat. 166 (1748). Zinkvitriol .. har lindrigt sammandragande och antiseptisk verkan, hvarför det användes mot katarrer i synnerhet utvärtes. Vennerholm o. Svensson 540 (1892). Zinkvitriol nyttjas till tygtryck och till beredning af målarfärger. 2NF 33: 792 (1922). —
-VITT, n. zinkoxid i pulverform avsett l. använt ss. vitt färgpigment; äv. om färg (se färg, sbst.1 2) framställd av detta pigment; förr äv. (ngn gg) om zinkoxid ss. beståndsdel i läkemedel o. d. Åkerman KemTechn. 1: 394 (1832). Zinkhvitt .. är ett snöhvitt, fint pulver, som på grund af sammandragande, uttorkande egenskaper användes .. mot hudsår, ekzem o. s. v. Vennerholm o. Svensson 540 (1892). Zinkhvitt: luckert pulver, utan gråa korn eller sand. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 20. Sprickorna målas med zinkvitt som fet oljefärg. Tunander DekorMåln. 60 (1988). —
Avledn.: ZINKA, v. -ning. (numera bl. tillf.) förzinka (ngt); nästan bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Utan att Koppring eller Zinkning kan ske vid Kronans Warf. MinnSvNH XII. 2: XII (1825). Zinkade smidesjerns- och tackjerns-kolonner. JernkA 1871, s. 55. —
ZINKISK, adj. (†) zinkhaltig. Herr Werdin Georg Brandt har .. försökt denne Malm och befunnit den wara Zinkisk. VetAH 1741, s. 247. Garney Masmäst. 198 (1791).
Spoiler title
Spoiler content