publicerad: 1932
HÄGRA hä3gra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.).
Etymologi
[avledn. av en adj.-stam hāg, komp. hägre, motsv. nor. dial. håg, komp. hægre, sidoform till HÖG, adj.; jfr HAJA, v.2 Bet. är eg. ”göra” l. ”bliva högre”; jfr att det för hägringar är karakteristiskt att föremålen synas upphöjda över synranden. Se OvFriesen i SoS 1901, s. 229 f.]
1) om avlägsen terräng, kuststräcka, föremål o. d.: på grund av hägring (se d. o. 1) te sig upplyft över synranden, stundom upp och nedvänd l. mer l. mindre förvriden l. förflyttad närmare åskådaren; jfr GALLRA, v.5 1 b. Det är en nog allmän händelse, at då en kust hägrar t. ex. öster ut, kan likafullt hända, at ej den ringaste verkan skönjes i annat väder-strek. VetAH 1788, s. 9. Öar och holmar beklädda af nyspruckna löfträd de hägra / Midt mellan vatten och luft, man vet ej hvart de hör hemma. Strindberg Fagerv. 308 (1902). — särsk. opers. (Sv.) det hägrar (fr.) il y a du mirage. Konow (1887). Klint (1906).
2) (i sjömansspr.) synas högt upplyft l. hög, resa sig högt; förr äv. refl.: höja sig. Jag tänker han (dvs. en viss skonert) har lika mycket under vatten som vårt skepp, fast han ofvanpå icke hägrar hälften så högt som vi. Gosselman SNAmer. 2: 42 (1833). Då hörs från mersen skalla: / ”land förut! land öfverallt, alltmer! ..” / Kaptenen konstförståndigt ser / i kikaren, snart för alla / det hägrar sig och konturer får. Sturzen-Becker 3: 256 (1861). En vagn på en byväg hägrar, stor och imponerande, mot horisonten. Holmström ResHoll. 10 (1915).
3) (i sht i högre stil) bildl.: (oklart l. otydligt) visa sig för ngns sinne l. ngns tankar, föresväva; särsk. om ngt för länge sedan förflutet l., numera vanl., om ngt som man väntar l. hoppas på i en mer l. mindre avlägsen framtid; äv.: te sig som ngt lockande; stundom liktydigt med: skymta i fjärran, vara att vänta. För den som öppnar sitt hus för kortspel, hägrar stocken 2 sönd. å rad. CUBergstedt (1805) hos Hagström Herdam. 4: 30. Min glädje i fordomtid, / Mitt ljus som hägrar i minnet än, / Fast natt betäcker mitt öga. Runeberg 1: 424 (1844; om solen). För denna eldsjäl (dvs. K. X G.) .. hägrade då föreningen af alla nordiska land och folk till ett enda statssamfund. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 12 (1868). I drömmen hägrar för oss det, som sysselsatt oss under vakande tillståndet. Cavallin (1875). En flyktad gyllne ålder, hvilken man tror sig skönja i fjerran hägrande forntider. EHTegnér i 2SAH 58: 37 (1882). SvD(A) 1929, nr 122, s. 10.
4) (i högre stil, föga br.) tr., bildl.: visa (ngt) liksom i en hägring, förespegla (ngn ngt). Omringen I mig åter, sömnens vakter, / Skuggbilder, stigna utur glömskans schakter, / Att hägra glans och storhet och beröm? Dahlgren Calderon 61 (1858). Du (dvs. hoppet) hägrar mig en framtid ljus, / Men du bedrar! CTavaststjerna (c. 1880) hos Söderhjelm Tavaststj. 31.
5) (†) tr.: avspegla (ngt), spegla (ngt). Bakom slottet (dvs. Haga) .. blänkte mellan alarne den förtrollande Brunsvikens spegel, hägrande de leende stränderna af Haga och Bellevue parker. Crusenstolpe Mor. 2: 96 (1840). Dens. Tess. 4: 37 (1849).
Särsk. förb.: HÄGRA FRAM10 4. (tillf.)
1) synas l. visa sig som (i) en hägring; jfr HÄGRA 1 o. 2. Högt öfver löfdungarnas blågrå, svagt tonande, låga kulisser .. (börja) granarnas spetsiga toppar att hägra fram ur töcknet. Knöppel SvRidd. 129 (1912).
2) till 3. Låt hägra fram för trälens syn Astreas stat, / bjud honom bygga upp rättfärdighetens Rom, / på ödemurarne af skändlighetens Rom. Rydberg Dikt. 2: 50 (1891). —
HÄGRA FÖRBI10 04. (tillf.) till 3. Trött en natt jag satt och drömde vid en gammal bok, der glömde, / bakom seklers förlåt gömde tankar hägrade förbi. Rydberg Dikt. 1: 75 (c. 1876, 1882). —
HÄGRA ÅTER. (†) återspeglas; jfr HÄGRA 5. Fiskargubben styr sin smäckra slup, / Ljudlöst klyfver stäfven vattnets spegel, / Hägrar åter ur kristallklart djup. Oscar II 2: 305 (1888).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content