HÄLA, v.2; pr. ind. sg. häl (Forsius). vbalsbst. -ARE (se avledn.).
Etymologi
[sv. dial. häla, gömma, skydda o. d.; liksom d. hæle trol. av mnt. helen l. t. hehlen (fsax., fht. helan), motsv. mnl. o. holl. helen, ffris. hela, feng. helan, eng. dial. hele, heal; besläktat med lat. celare, gömma, gr. καλύπτειν, inhölja (jfr APOKALYPS). Jfr HEL, sbst.1, HELVETE, HJÄLM, sbst.1, HÅL, sbst. o. adj.1, HÖLJA, v., o. IHJÄL]
(†; se dock avledn.) gömma, skyla. Gudh nådhe tå then fattigha Siäl, / Hwar finnes then stadh ther hon sigh häl, / I sådan hiertans qwijdha. Forsius Spec. A 3 b (1620; d. orig.: then stæd, som hwn sig hæl). jfr Ihre 1: 806 (1769).
Avledn.: HÄLARE hä3lare2, m. (hälare 1621—1928. häler 1621) [av t. hehler; jfr d. hæler] tjuvgömmare; numera bl. ngn gg arkaiserande i ordspr. hälaren är så god som (l. icke bättre än) stjälaren, tjuvgömmaren är lika brottslig som tjuven. Thet gemena Ordspråk, hälaren lijka medh stiälaren. Fosz 333 (1621; nt.: de heler gelick dem steler). Östergren (1928; angivet ss. ålderdomligt, sälls. o. nästan bl. förekommande i ovannämnda ordspr.).
SAOB
