publicerad: 1930
HELVETE häl3vete2 l. (i sht vid läsning l. i högtidligt l. vårdat spr.) häl3~ve2te, ngn gg 040, i svordomar i vissa trakter äv. häl4vete, häl3~vet2e, häl3vite2, häl3~vit2e (he`lfvete o. he`lvite Weste; hä`llvette o. hä`llvitte Dalin; ∪ — ∪ (i vers) Braun Dikt. 1: 151 (1837: helvetes-maschin); stundom (nästan bl. i vers) HELVET häl3vet2 l. häl3~ve2t, n.;
best. -et (Anm. Ordet förekommer ofta, numera dock blott vard. i vissa uttr. (se 1 b, c, d, 2), i best. anv. utan slutartikel, emedan det för språkkänslan blivit likvärdigt med ett ortnamn);
Ordformer
(-eta, oblik kasus, Asteropherus 66 (1609). -ete OPetri MenFall D 4 b (1526) osv. -etes, gen. sg., Psalt. 18: 6 (Bib. 1541) osv. -eti (-etj) OPetri 2: 413 (1531). -etis, gen. sg., Svart Gensv. I 7 b (1558), Nohrborg 933 (c. 1765). -it(h)e Mat. 10: 28 (NT 1526), Granlund Ordspr. (c. 1880). -iti Columbus Ordesk. 6 (1678), Verelius 115 (1681). -itis(s), gen. sg., Mat. 5: 29 (NT 1526), Verelius Run. 2 (1675). helvet (hälvet, hälfvet) Tiällmann Profvis. B 3 b (1696), VLitt. 3: 627 (1902; i vers), Ekelund Eleg. 15 (1903: helvetslast). helvit SvOrds. B 8 a (1604: helwitz, gen. sg.), Kolmodin QvSp. 2: 138 (1750: helvits-ångst). helvte (helf´te, helf´ti) (i vers) Ps. 1695, 304: 6, Scherping Cober 2: 49 (1737). Anm. I vardagligt spr. användes ofta i eufemistiskt syfte skenbart oskyldiga ord i st. f. helvete, t. ex. helsefyr, helsike, helskote, häcklefjäll, hälsingland)
Etymologi
[fsv. hälvit(e), hälffwätte, helvite, motsv. d. helvede, isl. helvíti; efter fsax. hellivīti l. feng. hellewīte, motsv. fht. hellawīzi. Ordet är bildat av fsv. häl, dödsrike, död (se HEL, sbst.1, HELSOT, IHJÄL), o. VITE, straff; det betecknade alltså urspr.: straff i dödsriket, sedermera: strafforten själv o., mera allmänt, dödsriket, liksom omvändt de gamla benämningarna på dödsriket, eng. hell, holl. hel, t. hölle, fr. enfer(s), lat. infernum (hos kyrkliga förf.), övergått till att betyda: de osaligas straffort]
1) benämning på de osaligas pinorum, djävulens o. de onda andarnas rike, gehenna, avgrunden; i pl. om olika avdelningar l. pinorum; äv. om själva plågorna l. kvalen; äv. ss. benämning på dödsriket i allm. (enl. såväl judisk-kristna som hedniska föreställningar, vanl. tänkt ss. en djup o. mörk avgrund l. ss. beläget i underjorden o. stundom föreställt än ss. ett glupande odjur, än ss. en fast borg), underjorden, hades; i denna anv. numera ersatt av andra uttr. (jfr anm. nedan). Iach .. hafuer nyclanar til heluitet och dödhen. Upp. 1: 18 (NT 1526; Bib. 1917: döden och dödsriket). Jach .. weet mich for then skul heluetit och ewinnerlig fordömelse werd wara. OPetri 2: 413 (1531; Hb. 1811 utesluter: ”helvetet”). Eelden .. skal brinna in til thet nedhersta heluetet. 5Mos. 32: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: ända till dödsrikets djup). Sij, helwetit högt gapar, / Wil swälja vp tin arma siäl. Ps. 1695, 408: 4; jfr Ps. 1819, 464: 4. Mången (vill) icke en gång .. veta af hvarken himmel eller helfvete. Dalin Arg. 2: 277 (1734, 1754). (Predikanten) dömde til helfvitit alla tobaks-rökare. Posten 1769, s. 610. I hetaste helvetet .. — hett som i helvetet. Vendell SvFras. 9 (1903). — särsk.
a) i ordspråksliknande uttr., t. ex.: Helfwetet är aldrig så heet att dhet ju swahlas. VDAkt. 1707, nr 453. Hvart förslår det! Det var som en pinne i helvete. Knorring Torp. 1: 19 (1843). Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser. Langlet BevO 1: 31 (1925) [jfr eng. Hell is paved with good intentions, ävensom Syr. 21: 11].
b) i obestämd form med best. bet.; numera knappast br. utom i starkt vard. spr. efter prep. i, till, åt samt i gen. ss. kraftord (se d). Mat. 5: 22 (NT 1526). Herren dödhar och giffuer lijff, förer til heluite, och ther vth igen. 1Sam. 2: 6 (Bib. 1541). Vnderst i helwete. Cellarius 92 (1699). Min själ går till helvetes för detta oskyldiga blod. Snoilsky Hex. 96 (1887). VLitt. 3: 627 (1902). — särsk. (†) i uttr. helvetes stenar, om graven. (De) som med swerd j hiäl stungne äro, hwilke nedherfara til heluetes stenar såsom itt förtrampat aasz. Jes. 14: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: gravkammaren).
c) (numera knappast br.) i gen. (förr vanl. i gen. obest. form, jfr b), för att beteckna ngn ss. tillhörig l. hemfallen åt helvetet. När .. (proselyten) giordh är gören j honom till heluitis barn. Mat. 23: 15 (NT 1526; öv. 1883: helvetets; Bib. 1917: ett Gehennas barn). O tu .. helwetis Köpman, hwarföre omwänder tu Naturens förstånd i list och bedrägerij? Fosz 470 (1621; nt.: eyn kopman der Helle).
d) i gen. sg. obest. med bet. av ett adj. l. ett adv.: helvetisk, infernalisk; urspr. i mera eg. bet., numera bl. bildl. o. starkt vard. l. vulgärt ss. kraftord (jfr 2), såväl för att uttrycka förakt l. förbittring o. d.: fördömd, förbannad, eländig o. d., som för att uttrycka beundran o. d.: ”tusans”, utomordentlig o. d. J såådana swåra bedröfwilse och helwitis nöödh. OPetri MenFall L 8 b (1526; om själanöd). Elden .. förorsakade en förskräckelig helfvetis pino. Humbla Landcr. 248 (1740). Hvad är det då för ett helvetes spektakel? Almqvist DrJ 462 (1834; yttrat av en ”väbel”). Han anser helt enkelt, att han är en helvetes pamp och att alla andra är knölar. Nordström Landsortsb. 298 (1911).
e) [jfr nt. de höll an em verdeenen, tillfoga ngn ondt] (†) i uttr. förtjäna helvetet, om grym l. dålig handling. Hvad för ett besvär ähr således (dvs. så att de tvångsutskrivna måste omkomma antingen i striden l. av hunger o. köld) att commendera, och sig lijke som helvetedt förtiäna, kan hvar ährlig man väl besinna. AOxenstierna 1: 479 (1633).
Anm. I Bibelkommissionens första provöversättning 1774—1793 bibehölls ordet helvete, utom i fråga om de osaligas straffort, bl. i enstaka fall. I öv. 1907 o. Bib. 1917 har ordet helvete blivit alldeles struket o. i allm. ersatt dels av dödsriket, dels (i bet.: straffort) av det gr. gehenna. Gm beslut av kyrkomötet 1893 utbyttes helvetet i andra trosartikeln emot dödsriket.
2) (starkt vard. l. vulg.) i kraftuttr. (jfr 1 d); vanl. med ordets eg. bet. mer l. mindre förbleknad.
a) i förbannelser; ävensom i eder o. bedyranden. Drag, gå, packa dig åt (äv. till) helvete (förr äv. åt helvetes, till helvetet); oftast innebärande ett kraftigt avvisande l. avslag. Packa tu tigh åth helwetes. Petreius Beskr. 1: 22 (1614). Der fick han inthet annat swar (på sin bön att man måtte visa honom vägen), ähn: gå till helfwetet. ConsAcAboP 1: 536 (1652). Jag vill sjunka till helvetes, om jag vet (osv.). Högberg Vred. 3: 374 (1906). Åt helvete med riksdagsväsendet! ropade Mikael Habstadius. Nordström Landsortsb. 278 (1911). — jfr: The .. önskade liturgiam i helfvetit. RA 3: 53 (1593).
b) [jfr liknande anv. av eng. hell. Anv. torde ytterst gå tillbaka till bildl. uttr. i bibeln vilka (med utgångspunkt från bet.: dödsrike) beteckna ett fullständigt o. slutgiltigt omintetgörande av ngt. Jfr t. ex.: Titt pråål är nedher til heluete farit samt medh tina harpors klingande. Jes. 14: 11 (Bib. 1541)] i förb. i helvete, till helvete (förr äv. till helvetes l. till helvetet), åt helvete (förr äv. åt helvetet), för att beteckna ohjälplig undergång l. ruin l. förlust, ohjälpligt misslyckande, att ngt går rent galet o. d. Det barkar åt helvete. Det är rent åt helvete. Gud gifue intet sådant (strängt förfarande) kastade til helfvetes öfver ända alt det som borde stå uppe. Bark Bref 1: 46 (1703). Thetta går åt helfvete (dvs. går galet) för kyrckoherden. VRP 1779, maj s. 12. Detta .. tog, för att tala med ett lågt ordspråk, hus i helvete. Kullberg Mem. 3: 51 (1836). Så tag då alltsammans och husera dermed, så det bär hus i helvetet. Blanche Tafl. 353 (1845). Min tentamen .. går naturligtvis åt helvete. Fröding Brev 6 (1878).
c) (föga br.) i utrop, nästan alltid i obest. form, vanl. uttryckande känslor av förbittring l. harm: fördömt, förbannat, det var då själva fan l. dyl. Skälfvande af raseri utropade han: .. Himmel och helvete! I ären de förste som (osv.). Cederschiöld Riehl 1: 96 (1876). Strindberg GVasa 38 (1899). Dens. SRidd. 110 (1908). — i numera obr. uttr. Så till helfwetes sade Adelzmannen (vid den dåliga underrättelsen). VDAkt. 1678, nr 284. Åt helvite! Så är nu den hemkommen? Dalin Vitt. II. 5: 134 (1738).
d) ss. förstärkande kraftord (jfr 1 d); särsk. efter frågande ord. Hvad i helfviti är detta? Lagerström Westph. 67 (1737). Om han är i Stockh. eller i Uppsala eller i helfvete så lät (osv.). Kellgren (SVS) 6: 122 (1783). Det är helvete till tur! Jolin Kom. 26 (1845). Trångt som i helvetet. Vendell SvFras. 94 (1903). Hvad i röda helvetet hittar du på däruppe? Hellström Kusk. 140 (1910).
e) [anv. torde närmast ha utvecklats ur c] i uttr. i helvete (förr ngn gg i helvetet) o. d., för att uttrycka ett kraftigt avslag l. förnekande l. bestridande l. förbud: visst icke. Jo i helvete skall du bekomma härbärge och icke hos mig. BtÅboH I. 13: 133 (1638; svar på en begäran ”i all vänlighet”). Bark Bref 2: 97 (1705). I helvete, skrifver Lucas! Ullenius CentRerMem. 4 (1730; anfört som vanl. talesätt). Skratta i helvete, karl; saken är ej så förbannadt munter heller. Atterbom FB 149 (c. 1855). Ni tror kanske att det ska bli bättre med åttatimmarsdagen. I helvete! Hemmer Kokko 23 (1920).
f) om person l. sak som är föremål för ens otyglade förbittring: fan, djävul; ss. senare led i ssgr.; jfr KATT-, RYSS-HELVETE.
3) mer l. mindre bildl. — särsk.
a) (i sht vard.) med tanken på helvetet ss. ett rum för kval o. plågor: pinorum, inferno; olidligt kval, outhärdlig pina, odräglig plåga; tillvaro i kval l. elände; olidligt tillstånd, odräglig tillvaro. Thå kommer en ångest och nödh vppå, så at thet wel må wara thet retta heluitit. OPetri 1Post. 106 b (1528). Äre (grannarna) .. trätosamma och sqwallerachtiga, tå hafwer man aff them skada, harm och ett dageligit Helfwete. IErici Colerus 1: 85 (c. 1645). Arbetet i en ankarsmedja är ett helvete. Ahlman (1872). Tviflens helvete slapp åter löst. Strindberg HMin. 2: 162 (1905). Han hade ett helvete hemma. Siwertz Varuh. 244 (1926). — särsk.
α) (†) i uttr. bygga helvetet o. d., om olyckligt hemliv. (Han ville hellre) blifue ene reese skildh widh sin weddermöde (dvs. sitt olyckliga äktenskap), ænn altidh bygge helfuetet medh henne. SthmTb. 6/10 1593. Kolmodin QvSp. 1: 265 (1732).
β) i uttr. göra, elda helvetet hett för ngn o. d., göra tillvaron odräglig för ngn. (Den franske ambassadören) skulle fuller giöra Juten helvetet heedt. RP 11: 54 (1645). Fröding NDikt. 58 (1894).
b) med tanke på helvetet ss. en plats för larm, tumult, oreda, stank o. d. l. i allm. ss. ett ställe där ett ohyggligt liv föres. Ett af hafvets flytande helveten. Rydberg Frib. 5 (1857; om sjörövarfartyg). För .. (araben) var Stambul ett lysande helvete. Heidenstam End. 132 (1889). Fältlasarettens stinkande helveten, där olycksaliga skuggor röra sig. Böök 4Sekl. 132 (1928). — jfr FABRIKS-, SPEL-, ÖL-HELVETE m. fl.
Ssgr: A (†): HELVETE-STEN, se B.
B (Anm. Ssgr av typen B hava länge vanl. skrivits ss. två ord. Det är stundom omöjligt att avgöra om en sammanställning bör betraktas ss. sammansättning eller icke): (1) HELVETES-ANDE. (skrivet som ett ord: JGOxenstierna 4: 142 (1815) osv.; skrivet som två ord: Münchenberg Scriver Får. 213 (1725), Heinrich (1814)) (numera bl. i högre stil) ond ande, djävul; i sg. best. äv.: djävulen. Münchenberg Scriver Får. 213 (1725). Tusen skaror / Af Stygens åbor, troll och helfvetsandarna, / Uppfylla luften. JGOxenstierna 5: 276 (c. 1817). Den lede / Helvetesanden / Stormar i sin vrede! Rydberg Faust 122 (1876; t. orig.: der Böse). —
(1) -BO, m.||ig. (numera knappast br.) invånare i helvetet (förr äv. i underjorden); äv. bildl. Ekblad 168 (1764). Brentano, hvilken .. sjelf är ett stycke helvetesbo. Atterbom Minn. 65 (i senare bearbetat brev fr. 1817). —
(1) -BRAND.
1) [jfr ä. d. helledsbrand, mnt. hellebrant, t. höllenbrand] (†) eg.: person som brinner l. skall brinna i helvetet; om stor syndare l. elak människa; jfr helvetes brand (se BRAND, sbst.1 I 6 e β) o. DJÄVULS-BRAND. Cain .. war .. then förste heluitis branden. PErici Musæus 1: 60 b (1582). Dryselius Monarchsp. 253 (1691). Dalin (1852).
2) (tillf.) helvetisk eld, avgrundseld; bildl. SvLittFT 1835, sp. 681. (Hjärtat) kan bli dig en helvetsbrand, / som all din ro förtär. Wecksell SDikt. 182 (c. 1860). —
(1) -DOMARE. [ytterst efter lat. iudices inferni; jfr t. höllenrichter] (†) om vardera av de tre underjordens domare som i den grekisk-romerska mytologien dömde de döda. Ehrenadler Tel. 737 (1723). (Pluto hade) hållit råd med .. de tre helfvetes Domarne. Tessin Bref 1: 169 (1752). Almqvist Herm. 140 (1833). —
(1) -ELD. (skrivet som två ord: VarRerV 4 b (1579), Widegren (1788); skrivet som ett ord: Hagberg Shaksp. 10: 414 (1850) osv.) [fsv. hälvitis elder; jfr Mat. 5: 22]
2) bildl.
b) [jfr ELD 1 l] (i vissa trakter) folklig benämning på engelska sjukan. Landsm. V. 7: 45 (1891; fr. Nora o. Lindes bärgslager).
(1) -FLOD. (†) i grekisk o. romersk mytologi (l. därav påvärkade kristna framställningar): flod i underjorden l. dödsriket. Wollimhaus Ind. (1652). Böttiger i 2SAH 50: 300 (1875; i fråga om Dantes helvete). —
(jfr 1 c) -FOSTER. [jfr t. höllenbrut] (vard.) HSH 7: 246 (c. 1750). Snoilsky Goethe Ball. 25 (1876). —
(1) -FRUKTAN. fruktan för helvetet. Thomander 3: 102 (1826). Bort med helvetes fruktan, så skall dödsfruktan försvinna. SD(L) 1904, nr 22, s. 1. —
(1) -FRÖ, n. [ngn motsv. benämning har icke anträffats i andra spr. Emellertid sammanfattas denna växt o. Agrostemma Githago i senlat. under samma släktnamn Nigella. Då Agrostemma i d. (Oehlenschläger) kallas ”Helvedes klint” o. i Ukraina ”djävulens ört”, tydligen därför att den identifierats med ”ogräset” i evangeliet (Mat. 13), synes namnet kunna ha överflyttats på Nigella, vars frön rätt mycket likna Agrostemmas] (i folkligt spr. i vissa trakter) (de numera bl. i folkmedicin brukade) fröna av Nigella sativa Lin., svartkummin. Wigström Folkd. 1: 142 (1880). Lindgren Läkem. (1902). —
(1) -FÄRD. färd till helvetet; förr äv. om färd till dödsriket o. i sht om Kristi nedstigande till dödsriket. Christi Himmels- och Helwetesferd. L. Paulinus Gothus ThesCat. 195 (1631). Orphei helvetesfärd. Dalin (1852). Fröding Eftersk. 2: 227 (1910). —
(1) -GUD. [fsv. hälvitis guþ, om Pluto o. Proserpina] (†) underjordsgud. Verelius 197 (1681). Ekblad 112 (1764). —
(1) -HUND. [fsv. hälvitis hunder, dels om åt helvetet hemfallen person, dels om djävul; jfr mnt. hellehund]
1) mera eg.
b) allmännare, om hund i l. från helvetet. Phrygius Föret. 29 (1620). Föreställningen om de s. k. helvetes-hundarne, hvilka tros åtfölja Satan eller af honom vara utskickade. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 216 (1863).
2) [jfr motsv. anv. av t. höllenhund, eng. hell-hound. I folktron uppträder djävulen ofta i skepnad av en svart hund] (†) om djävulen. Wärden i Huset är Cerberus, den swarta Helfwetis Hunden och Diefwulen sielff. Fernander Theatr. 171 (1695).
3) [jfr motsv. anv. av t. höllenhund, eng. hell-hound] (knappast br.) djävulsk l. ondskefull människa. Lind (1738; under höllenhund). Widegren (1788). Kom hit, du helvets-hund, kom hit! Hagberg Shaksp. 9: 313 (1850). —
(1) -HÄST. särsk. [jfr sv. dial. (Nyl.) hälvitishäst, skurk, skojare] (i Finl., vard.) kaxe. FoU 15: 48 (1902; angivet ss. finlandism). —
(1) -JAGARE l. -JÄGARE. (-jagare 1639. -jägare 1639—1755) [jfr t. höllenjäger] (†) om djävulen. JPetri PEriksson B 2 b (1639). Til en Jackthund, brukar ock thenne Helwetes Jägaren (dvs. djävulen), Menniskiones onda samwet. Därs. B 3 a. Schultze Ordb. 2056 (c. 1755). —
(jfr 3 b) -KONSERT. bildl., om larmande oljud. Snart var helveteskonserten i gång. Lundegård Stormf. 119 (1893; om häftig barrikadstrid). —
(1) -KVAL. i sht i pl.: ofta bildl. (jfr 1 d), om utomordentlig(t), olidlig(t) kval l. plåga; avgrundskval. Schultze Ordb. 2458 (c. 1755). De helvetes-qval jag utstått i mina drömmar. PoetK 1820, 1: 23. Auerbach (1909). —
(jfr 3 b) -LARM. bildl.: olidligt larm. Hvisselpipor och megafoner föra ett helveteslarm. Nyblom Golfstr. 24 (1911). —
(1) -LÅGA, r. l. f. OMartini QuatConc. E 3 b (1603). Hans straff blir evigt. Evig trånad, .. eviga helveteslågor! Rydberg Ath. 114 (1859). —
(1) -LÄRA, r. l. f. särsk. lära l. doktrin om eviga straff för syndare. Anmärkningar om helfvetesläran. Boström (1864; boktitel). Steffen ModEngl. 336 (1893). —
(3) -MASKIN. [jfr t. höllenmachine; ytterst efter fr. machine infernale]
1) benämning på förstörelseredskap bestående av en med sprängämnen m. m. fylld behållare, inrättad för att explodera i ett visst ögonblick l. under vissa omständigheter; numera huvudsakligen om mindre, med urvärk l. dyl. försedd maskin (ofta använd av revolutionärer l. förbrytare). Pitt och din helvetsmachin, den andra, kreverade fåfängt. Tegnér (WB) 1: 196 (1806; i fråga om attentatet mot Napoleon 24 December 1800). Adlerbeth Ant. 2: 246 (c. 1815). Gynther ConvHlex. 165 (1846; i fråga om Antwerpens belägring 1584). I Nedeliakatedralen i Sofia .. (bragtes) där insmusslade helvetesmaskiner vid en sorgehögtidlighet .. att explodera. 2NF 38: 420 (1926).
2) [jfr HELVETE 1 c] (vard.) om diabolisk l. plågsam inrättning, fördömd l. förbannad inrättning. Bondkärran, denna helvetesmaschin! Braun Dikt. 1: 151 (1837). Det ringde i helvetesmaskinen (dvs. telefonen). Engström 5Bok 53 (1910). —
(3) -OLJA, r. l. f.
1) [jfr nylat. oleum infernale, t. höllenöl, om ricinolja] (föga br.) farm. om en viss, starkt purgerande olja. Helvetesolja .., en fet olja, som erhålles af Iatropa curcas Lin. Ekenberg (o. Landin) 213 (1889).
2) [jfr t. höllenöl, fr. huile d'enfer] tekn. o. farm. om den stinkande olja som erhålles ss. slutprodukt vid fabriksmässig beredning av olivolja. VaruförtTulltaxa 1: 377 (1912). —
(1) -PLÅGOANDE. (†) furie; anträffat bl. i pl. Wollimhaus Ind. (1652; skrivet ss. två ord). Idomeneus (blev) aldeles ifrån sig sielf, och såsom utaf Helfvetis Plågoandarna drifven. Ehrenadler Tel. 180 (1723). —
(1, 3) -SKRÄCK. (helvets-) skräck för helvetet; stundom: helvetisk l. utomordentlig skräck. Helvetsskräcken för minsta fel. Thorild 3: 27 (1791). —
(3) -STEN. (helvete- 1838. helvetes- 1790 osv.) [jfr t. höllenstein, nylat. lapis infernalis; benämningen sannol. åsyftande den intensiva smärta som brännmedlet vållar] (föga br.) lapis; jfr FRÄT-STEN 1; äv. mer l. mindre bildl. Möller (1790). Almström KemTekn. 1: 300 (1844). Stormande dikter, hvars hat bränner som helvetessten. Böök 1Ess. 19 (1913). BonnierKL 10: 569 (1927). —
(1) -STRAFF. Läran om Helfvetesstraffens evighet. SP 1792, nr 11, s. 1. Waldenström Österl. 69 (1895). —
(1) -ULV. [jfr Joh. 10: 12] (†) i best. sg., om djäfvulen. Huru ondt thet gör then helvetes vlfven, när han åter måste sleppa ett får af Jesu hiord. Münchenberg Scriver Får. 75 (1725). —
(1 d) -ÅNGEST. (†) svår andlig anfäktelse; förtvivlan. Muræus Arndt 2: 437 (1648; t. orig.: höllen-angst). I sådan helvits-ångst hvad var mig nu til råda? Kolmodin QvSp. 2: 138 (1750; om den botfärdiga synderskan). Heinrich (1814).
Spoiler title
Spoiler content