SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÄLSING- häl3siŋ~ l. HÄLSINGE- häl3siŋe~, förr äv. HÄLSINGA- l. HÄLSINGS-.
ssgsform till HÄLSINGLAND o. HÄLSING, sbst.1: i l. från Hälsingland, hälsingslands-, hälsingsk. Anm. I fråga om ä. förh. användes denna förled stundom även när det gäller produkter från andra delar av Norrland än Hälsingland.
Ssgr: A: HÄLSING-BULDAN, se C. —
-GLAS. (förr) ett slags enklare fönsterglas som användes i slutet av 1600-talet. Böttiger Drottnh. 19 (1889). —
-GÅRD. särsk. (förr) benämning på var särskild av de gårdar i Uppsala l. Stockholm där hälsingar o. andra norrlänningar togo in under sina marknadsbesök. Tamm SammansOrd 123 (1900). Cederström Minn. 26 (1913). EtnolStHammarstedt 14 (1921). —
-HÄST, -MYLLA, -RUNA, -SMÖR, -VAR, -VÄV, se C.
B (†): HÄLSINGA-LAG, -PLOG, se C.
C (i sht i fråga om ä. förh.): HÄLSINGE-BULDAN. (-ing- 1680—1874. -inge- 1741 osv.) BoupptSthm 18/2 1680. Madrassvar .. af tät och jemnt väfd helsingebuldan. SFS 1891, Bih. nr 72, s. 9. —
-DUK. jfr -VÄV. BoupptSthm 29/4 1675. TLev. 1906, nr 45 A, s. 3. —
-HÄST. (-ing- 1863. -inge- 1863 osv.) (förr) häst av en inhemsk, urspr. i Hälsingland hemmahörande hästras; i sg. best. o. i pl. om denna hästras. Den enda hästrace vi för närvarande i Sverige äga, med hvilken en någorlunda ren afvel idkas, äro de s. k. Helsingehästarne. (Agardh o.) Ljungberg 4: 41 (1863). Blanche Bild. 1: 16 (1863). —
-LAG(EN), r. l. m. (-inga- 1643. -inge- 1609 osv.) den (under medeltiden upptecknade) lag som fordom gällde i Hälsingland (o. de norrländska bygderna norr därom). Hälsinge Laghen. (1609; boktitel). —
-LIN. NorrlS 1: 74 (c. 1770). —
-LIV. liv sådant det föres i Hälsingland. Helsingelif under helsingelag. Hjärne (1893; boktitel). särsk. om leverne som utmärker sig gm slagsmål o. andra våldsamheter. NDA 1912, nr 354, s. 4. BygdFolk 221 (1927). —
-LÄRFT. (-inge- 1541 osv. -ings- 1669) SkeppsgR 1541. Möller Jordbr. 173 (1881). —
-MYLLA, r. l. f. (-ing- 1735—1762. -inge- c. 1747) (†) geol. av Linné given benämning på ett slags snäckmylla som anträffats i Hälsingland. Linné SystNat. (1735). Linné Stenr. 79 (c. 1747). Rothof 476 (1762). —
-MÅL. folkmål i Hälsingland. Rietz IV (1867). —
-PLOG. (-inga- 1773. -inge- 1917 osv.) (förr) plog av en i Hälsingland använd typ. Barchæus LandthHall. 72 (1773). Hellström NorrlJordbr. 304 (1917). —
-RUNA. (-ing- 1832—1860. -inge- 1777 osv.) (i fackspr.) benämning på runa tillhörande en relativt sen, förenklad futhark med stavlösa runtecken, vilken i ren form uppträder på vissa runstenar i Hälsingland, stavlös runa; i sht i pl., ss. benämning på detta slags runor. Troil Isl. 297 (1777). (M. Celsius') förnämsta vetenskapliga insats var dechiffreringen (1675) av de s. k. hälsingerunorna. 3NF 4: 782 (1925). De flesta runorna (på Skarpåkersstenen i Södermanl.) äro .. stenogrammatiska förkortningar (hälsingerunor). Friesen SvRun. 42 (1928). —
-SLÄDE. (förr) Min syster .. befallte .. (kusken) gå till Hötorget att se till, om han kunde köpa en god helsingesläda. Tersmeden Mem. 3: 42 (1740). Cederström Minn. 26 (1913). —
-SMÖR. (-ing- 1733—1852. -inge- 1730 osv. -ings- 1668) (i sht förr) BoupptSthm 1668, s. 1685, Bil. Helsinge-Smör är mycket guhlt, och holles i Stockholm för bettre, än thet ifrån andra orter kommer. Ullenius Ro § 239 (1730). —
-SPANN. (förr) i Hälsingland användt rymdmått, motsvarande 1/4 tunna. Thulin Mant. 1: 70 (cit. fr. 1542). 2NF 19: 186 (1913). —
-SÄNG. (förr) BoupptSthm 24/3 1651. 1. hälssingesäng medh gröön krantz. Därs. 29/10 1666. —
-VAR. (-ing- 1667. -inge- 1697 osv.) (i sht förr) bolstervar av hälsingelärft l. dyl. BoupptSthm 16/7 1667. BoupptRasbo 1697. —
-VÄV. (-ing- 1652. -inge- 1658 osv.) jfr -LÄRFT. BoupptSthm 26/4 1652. OrdnLilleTull. 1658, s. D 1 a. BoupptSthm 12/10 1676.
D (†): HÄLSINGS-LÄRFT, -SMÖR, se C.
Spoiler title
Spoiler content