SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÄNDING hän3diŋ2, i bet. 1 (om person) m.||ig. l. (om djur) m. l. r., i bet. 2, 3 r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(henn- 1548. händ- 1777 osv.)
Etymologi
[jfr isl. hending, f., grepp varmed man lägger handen på ngn, rim (i vers); avledn. av HAND]
1) varelse som har (så l. så många) händer; ss. senare led i ssgr. jfr EN-HÄNDING.
2) (†) på svärd: handtag, fäste. Ett Brundzwickz Swerdh, knappen, henningen kryszett .. och orttbandh, aff Sölffwer och forgyltt. HH 2: 28 (1548). Därs. 29.
3) i fråga om isl. poesi: assonans; förr äv. allmännare: rim. Troil Isl. 217 (1777). Ryck och ränn, dyka och dänga, talesätt med händingar. NorrlS 1: 103 (1798). Landsm. V. 6: 98 (1891).
Spoiler title
Spoiler content