publicerad: 1932
HÄNFÖRA hä3n~fö2ra l. ~fœ2-, v., -för, -förde, -fört, -förd; se för övr. FÖRA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -ING (se avledn.), -NING (†, Weste (1807; i bet. 2, 6), Franzén Minnest. 2: 49 (1822; i bet. 6), Meurman (1846; i bet. 2, 3)).
Etymologi
1) (†) med särskild tanke på riktning l. mål för rörelsen l. förflyttningen: (bort)föra (ngn l. ngt ngnstädes); äv. bildl. SvSaml. 1: 33 (1763). Omsider Hermini, på flykten, .. / I djupet hänförd är utaf en åldrig skog. JGOxenstierna 5: 193 (c. 1817). Ordet borg .. hänför inbillningen till riddartidens stolta fästen och dess poetiska minnen. Holmberg Nordb. 227 (1852). Atterbom Minnest. 2: 220 (1855). — särsk. i överförd anv.: (†) hänskjuta (ärende till domstol). I (dvs. de kristna i Korint) hänfören edra ärender till hedningarnas domstol. Ödmann StrFörs. 1: 201 (1799).
2) sätta (ngt l. ngn) i (visst) förhållande l. (viss) relation (till ngt l. ngn), förbinda (ngt med ngt), föra (ngt till ngt l. tillbaka till viss tid), räkna (ngt l. ngn till ngt l. bland ngra), innefatta l. inbegripa l. upptaga (ngt under ngt), låta (ngt) falla (under ngt); med bestämning inledd av prep. till, äv. under l. (numera bl. i e nedan) på. Ekblad 114 (1764). Lagerbring 1Hist. 2: 252 (1773). Man hänför mina Tankar til sista slaget (dvs. passiva tankar), såsom blotta intryck. Kellgren 3: 196 (1792). Forntidens tradition, som allmänt och enhälligt hänförde den (dvs. Predikareboken) till Salomos tidhvarf. Agardh ThSkr. 1: 2 (1842, 1855). (Vi) hänföra .. sensationerna af sockrets sötma, dess hvita färg .. o. s. v. till ett och samma ting. Borelius Log. 5 (1882). Hvad under unionella frågor bör hänföras, är .. föremål för de mest skiftande meningar. SvTidskr. 1893, s. 50. Inträffade något järtecken, hänförde konungen (dvs. Gustav Vasa) det till sig själf och sin förestående död. SvH 3: 324 (1903). Allmänna sparbanken i Sundsvall har .. icke av regeringen hänförts till dem, som ålagts stänga. SvD(A) 1929, nr 95, s. 14. — särsk.
a) språkv. föra (ord o. d.) till annat ord o. d.; numera bl. med bestämning inledd av prep. till.
α) i fråga om syntaktiskt förhållande med avs. på ord, satsdel, äv. sats: föra (till), förbinda (med); förr äv. i p. pr. ss. adj. om ord som inleder bisats: underordnande. Svedbom Satsl. 9 (1843). Om ord skola tillsammans kunna bilda en sats, måste de vara förbundna (stå i sammanhang) med hvarandra, så att den ena delen i satsen är hänförd till den andra. Schiller SvSpr. 10 (1859). Pipon SprGr. 17 (1872). Därs. 44 (p. pr.). Man finge den fulla meningen (av ett visst adjektiv hos Vergilius), när man hänförde det till två i samma versrad befintliga substantiver. Rydberg Vap. 93 (1891). Noreen VS 5: 141 (1906).
β) i fråga om härledning: föra tillbaka (till); sammanföra, hopföra, sammanställa (med); förr äv. i uttr. hänföra (visst ord) av (annat ord), härleda (visst ord) av (annat ord). Tiällmann Gr. 61 (1696). Thet sidsta ordet (dvs. härda) .. skulle .. hänföras till hård. Ihre Föret. XI (1779). Ännu i dag kalla vi den forskning, som sysselsätter sig med att hänföra orden till sitt ursprung, för etymologi. UVTF 26: 114 (1880).
b) (i skriftspr., numera mindre br.) bestämma (ngt efter ngt), se (ngt) ur synpunkten (av ngt); med bestämning inledd av prep. till, förr äv. av prep. på. SPF 1834, s. 531. Egoism eller menniskans hänförande af allt till sina individuella timliga syftemål. Boström 3: 576 (1835). Ljunggren SmSkr. 1: 150 (1864, 1872; med prep. på). Denna nyttighetsuppfattning .. hänförde allt till att tjäna människans timliga lycka. Rydberg FilosFörel. 1: 222 (1876). Hänföra allt till nyttan. Sundén (1885). (Riktningarna) Venster och höger naturligtvis hänförda till vagnens forriktning. SD(L) 1901, nr 488, s. 3.
c) (numera mindre br.) låta (ngt) syfta (på ngt) l. åsyfta (ngn), låta l. tro (ngt) avse (ngt); med bestämning inledd av prep. till, förr äv. av prep. på. Hvarken Mose eller propheterne kunna förklaras efter Andans mening med mindre man hänförer både lärdomar, bud och löften til Jesum Christum. Rydén Pontoppidan 163 (1766). Dessa ord hänför jag nu på den begråtne yngling, om hvars egenskaper .. det varit min uppgift att orda. Wirsén (1871) hos Klockhoff ESkr. XVIII. Adjektivet profundo (amne) hindrar mig .. att hänföra beskrifningen till den nedre trädgården och kanalen. Wulff Petrarcab. 45 (1905).
d) (föga br.) tillskriva (ngn l. ngt ngt); med bestämning inledd av prep. till. Hagberg Pred. 1: 133 (1814). Till dessa barndomsminnen och deras inflytande hänför Franzén sin .. benägenhet att i sin poesi skildra Lappska föremål. Wirsén i 3SAH 2: 141 (1887). Man har .. hänfört stenåldern till ett okändt folk, dock icke af indogermaniskt ursprung. Hildebrand Statsförf. 4 (1896).
e) i uttr. låta hänföra sig till, stundom på ngt, kunna föras tillbaka på ngt; kunna räknas till ngt. Boström Propæd. 12 (1851). Att olika bredvid och med hvarandra uppträdande delar eller krafter på åskådligt sätt låta hänföra sig på ett grundmått. Rydberg DSkön. 135 (1889). Att den undervisning, som för dem (dvs. de dövstumma, som tillika äro blinda) kan ifrågakomma, icke är sådan, att den låter hänföra sig till döfstumundervisning. FörfDöfstUnd. 1889, s. 27.
f) (†) ss. vbalsbst. -ande: förhållande, relation. Serenius Cc 1 b (1734). Han anser dem (dvs. folkslagen) här i det tilstånd de nu äro, och i det hänförande de kunna hafva mot hvarandra. SvMerc. 1: 654 (1756).
3) refl. i förb. med bestämning inledd av prep. till, äv. på.
a) med sakligt subj.: ha avseende l. vara riktad på ngt l. (ngn gg) ngn, stå i samband l. sammanhang med ngt, vara förbunden med ngt l. (ngn gg) ngn; förskriva sig från ngt. Tuderus Kiesewetter 5 (1806). Christendomens införande (i Ryssland) hänförer sig till fursten Wladimir den store. Svedelius Statsk. 2: 19 (1868). Ett antagande, som hvarken hänför sig till fysiken eller fysiologien. Rydberg Varia 36 (1890, 1894). Varje tendens att fatta Anden såsom en särexistens vid sidan om Gud skulle innebära, att tron komme att hänföra sig dels på Gud och dels på något från honom åtskilt. Aulén AllmTron 175 (1923). De äldsta notiserna om julklapparna från den Tessinska kretsen .. hänföra sig till Mälardalen. Nilsson FestdVard. 136 (1925). — särsk. språkv. syfta på ngt, vara bestämning till ngt. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 521. Bisats, som omedelbart hänför sig till hufvudsatsen, kallas bisats af första ordningen. Beckman SvSpr. 204 (1904).
b) (föga br.) med subj. betecknande person l. korporation o. d.: åberopa sig på ngt; hänsyfta på ngt. RiksdRevStatsv. 1906, s. 30. (Thomas Carlyle) hänför sig ofta till filosofiska system .. som ej längre äro allmän egendom för de bildade. Hallström Skepn. 186 (1910).
4) bringa l. driva l. leda l. locka l. förleda (ngn l. ngns begär l. sinne o. d. till ngt l. att göra ngt); förr även utan obj.: (leda till ngt); numera nästan bl. (mindre br.) i uttr. låta hänföra sig av ngt (ss. uppfattning, vrede o. d.) till ngt l. (till) att göra ngt. Svårigheten att inse, huru kroppsliga föremål kunna möjligen inflyta på den andliga varelsen .., må förlåtligen hänföra till förnekande af all materiell existens. Leopold 6: 149 (1806). Ditt bref .. fick jag just nu, och känslan hänför mig att sätta mina tankar på papperet deröfver genast. CJLAlmqvist (1841) i 2Saml. 12: 84. En obetänksamhet, till hvilken jag lät hänföra mig. Tegnér Armfelt 1: 16 (1883). Det hade varit att önska, det Platen icke af dessa sina tänkesätt låtit hänföra sig att äfventyra enskildes välfärd. De Geer i 3SAH 1: 180 (1886).
5) (†) utan tanke på riktning l. mål: föra bort (ngn, ngns själ o. d.), avlägsna (från); dels med, dels utan tanke på det ställe varifrån rörelsen l. förflyttningen utgår; äv. i pass. med intr. bet.; i sht i bildl. anv. Blott en vis .. aldrig af verldsbullret hänförd från den stilla betraktelsen .., skulle vid aftonen af sina dagar .. förtjena att höras. Stenhammar 264 (1798). Obeskrifligt lycklig bland dessa omgifvelser, var hans själ likasom hänförd ur det alldagliga lifvet. Skjöldebrand i 2SAH 10: 189 (1822). Rogberg Pred. 1: 16 (1825). Att .. (Geijer) i så betydlig måtto hänfördes från sin banas egentliga och stora mål. Atterbom (1847) i Solnedg. 4: 88.
6) med obj. betecknande person l. sinne l. hjärta, förr äv. uppmärksamhet: helt fånga l. draga till sig l. lägga beslag på, intaga; stundom i absolut anv.; numera bl. i fråga om dylikt ”fångande” i förening med uppväckande av stark lustkänsla: tjusa, hänrycka, elda, entusiasmera. Nordforss (1805). Mina Fruntimmers uppmärksamhet var .. nu hänförd af så många andra nya föremål. Cederborgh OT 3: 77 (1814). En stilens tukt och aga, som icke hänför, men intar. Tegnér (WB) 4: 115 (1824). Aldrig har jag känt mig så hänförd af något natursceneri som af Heidelbergs slottsruin. De Geer Minn. 1: 46 (1892). För att hänföra saknade jag eld och tillräcklig värma. Därs. 155. Det är en stil .. mäktig att för ögonblicket hänföra. Hahr ArkitH 379 (1902; i fråga om Francesco Borromini). — särsk.
a) i p. pr. ss. adj.: intagande, betagande, förtjusande, bedårande; äv.: hänryckande, eldande, entusiasmerande; numera företrädesvis om sak, i sht förr äv. om person. LittT 1795, s. 13. Stenbock .. använde sin hänförande vältalighet hos borgerskapet. Ekelund 1FädH II. 2: 45 (1831). Såsom umgängesvän skall han (dvs. Blanche) hafva varit hänförande. De Geer Minn. 2: 91 (1892). Vägen längs Roxens strand var hänförande. Böök ResSv. 111 (1924).
b) i p. pf. ss. adj.: intagen, förtjust, tjusad; fylld av entusiasm, entusiastisk, eldig, svärmisk; äv. i överförd anv.: som vittnar om l. är ett uttryck för ngn av nämnda egenskaper. Han var en hänförd beundrare av allt franskt. Weste (1807). De verk som vunnit Winckelmanns mest hänförda hyllning. Rydberg RomD 96 (1877). En hänförd beundran. Sundbärg SvFolkl. 111 (1911). Talaren fann .. hänförda ord. Hallström Händ. 207 (1927). Han var själv en hänförd naturvän. MinnGPrästh. 5: 66 (1929). — särsk. (föga br.) i förb. med bestämning inledd av för l. i: intagen l. förtjust i. PT 1903, nr 88 A, s. 3. Att skalden (dvs. Tegnér) icke är så synnerligen hänförd för bruket av den nordiska mytologien. Mjöberg Stilstud. 116 (1911).
Avledn.: HÄNFÖRBAR, adj. till 2: hänförlig (se d. o. 1). VetAÅrsb. 1908, s. 120. En till offerstockarna hänförbar form af offerkistor. 2NF 20: 529 (1914). —
HÄNFÖRING, r. l. f.
2) till 3: förhållandet att hänföra sig till l. syfta på ngt; ss. första led i ssg.
Ssg (till HÄNFÖRING 2): hänförings-ord. (†) språkv. ord som hänför sig till (står i relation till) ett föregående. Hänföringsorden (relativer; som visa hän på ett föregående ord): hvilken, hvad, som, hvars, den (osv.). Thorelius SvSpr. 29 (1867). —
HÄNFÖRLIG, adj.
1) till 2: som kan hänföras l. är att hänföra till ngt l. ngnstädes, som hör till ngt. Weste (1807). Till frälsets medelklass hänförliga slägter. Forssell Hist. 1: 106 (1869). Man kan .. med ledning af dem (dvs. exemplen) .. afgöra, hvilka kategorier af mål äro hit hänförliga. Kallenberg CivPr. 1: 455 (1918). jfr (†): I alla Vetenskaper byggda blott på uträkning, såsom Arithmetiken, Mathematiken och dess grenar, kan Immoderation ej finnas, .. emedan dessa vetenskaper, jämte det de i sin natur ej röra menniskors intressen, äro hänförliga till (dvs. kunna anses äga) en fullkomlig visshet, emedan de bero af demonstration, ej af blotta argumenter. LBÄ 23—24: 27 (1799).
2) (†) till 3: som hänför sig till l. syftar på ngt. Detta Hjelpnamn (dvs. rel.-pron. vilken) kallas Hänförligt, ty det återförer tanken till något förutgående Saknamn. Lyth SvSpr. 28 (1848). Auerbach (1909).
Spoiler title
Spoiler content