HÄNVÄNDA hä3n~vän2da, v. -er, -vände, -vändt, -vänd; se för övr. VÄNDA, v. vbalsbst. -AN (mera tillf., AllsvSaml. 1931,nr 21, s. 9), -ANDE, -ELSE (GHT 1895, nr 267, s. 2, osv.), -NING (NF 4: 1268(1881) osv.).
Etymologi
[jfr d. henvænde, t. hinwenden; till HÄN 1 b och VÄNDA, v.]
(i sht i skriftspr.)
1) (numera föga br.) vända l. rikta (ngt till ngn l. ngt). Att menniskans väsende var hänvändt till Gud och i tro och kärlek rigtadt mot Honom. Norbeck Theol. 40(1840). Hvarje gång jag till henne hänvänder mitt öga. Wikner Tank. 182(1872). Alla välvilliga ord, han i detta sammanhang hänvändt till mig. Lundegård Prom. 1: 27(1893). Lagerlöf HomOd. 13(1908).
2) refl.: vända sig (till ngn l. ngt för att erhålla upplysning l. hjälp o. d.). Spegel GW 132(1685). Hugade spekulanter behagade hänvända sig till (N. N.). SydsvD 1870, nr 113, s. 4. Jag fick ett intryck af att han endast med motvilja hänvände sig till mig. Geijerstam Medus. 95(1895).
