SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÄPEN 3pen2, adj. -pet; -pne, -pna; -pnare. adv. -PET.
Ordformer
(häpen 1526 osv. häpin 15591715. häppen c. 1550c. 1755. häppin c. 1585. hepen 1526 (: hepenheet)1649 (: hepenhets))
Etymologi
[sv. dial. hipen, hippen, hepen, heppen, häpen, andtruten, bestört, förskräckt, häpen, äv. (Västergötl.): alltför ivrig l. angelägen (häpet, adv., brådt, brådskande), motsv. d. dial. heppen, ivrig, pickhågad på ngt (jfr d. forhippet med samma bet.), nor. hipen, hippen, heepen, nyfiken, full av förväntan, ivrig; till sv. dial. hipa, draga (hårdt) efter andan, gapa av undran, motsv. ä. d. hibe, eftertrakta, nor. hipa, stå o. gapa, åtrå; sannol. till en onomatopoetisk stam hi, som äv. synes föreligga i HICKA, HIKEN; förklaringen av ordets vokalism vållar svårigheter; jfr emellertid Kock SvLjudh. 3: 2 ff. (1916). — Jfr FÖRHÄPEN]
1) i fråga om (plötslig) sinnesrörelse l. känslostämning.
a) i hög grad l. ytterligt förvånad (inför ngt överraskande l. helt oväntat, så att man står o. gapar o. knappt vill tro sina ögon l. öron); förbluffad; bestört, konsternerad (så att man står handfallen l. rådvill); överväldigad, förstummad (inför ngt mäktigt imponerande, vördnadsbjudande l. sublimt); ofta med prep. över, förr äv. för; äv. med att o. inf. utan föreg. prep.; icke alltid tydligt skilt från b. OPetri MenFall K 6 b (1526). Tå wardt Isaac offuermotto häpen. 1Mos. 27: 33 (Bib. 1541). Min Moders Penelope Frijare blefvo öfver min så hastiga bortresa häpne. Ehrenadler Tel. 22 (1723; fr. orig.: surpris). Häpen att Hjelten se, och att höra de öden han lidit, / Dido förblir i begynnelsen stum. Adlerbeth Æn. 22 (1804). Mellin Nov. 1: 83 (1846, 1865: för). Passet vidgas — se, en tafla breder sig för häpen syn: / eld och rök från tända byar fara hvirflande mot skyn. Rydberg Dikt. 1: 32 (1876, 1882). Bergman LBrenn. 259 (1928).
b) (†) från sig l. utom sig av förskräckelse, skräckslagen, gripen av fasa; förfärad, förskräckt; icke alltid tydligt skilt från a. Han wiste icke huad han sadhe, för ty the woro häpne wordne. Mark. 9: 6 (NT 1526; Luther: seer furchtig; gr. ἒκφοβοι; Vulg.: timore exterriti; Erasmus: expauefacti). Döden gör mig intet häpen / Ändok han är faselig. Lucidor (SVS) 66 (c. 1670). Kexholm .. skiöts .. i brand, hvaraf besättningen blef så häpen, at en del kastade sig af förtviflan i elfven. Dalin Hist. III. 2: 130 (1762). Stagnelius (SVS) 1: 21 (1814).
2) (†) rädd av sig, räddhågad, ängslig (till sin natur). Then som aff naturen är rädd och häpen. Balck Es. 178 (1603). Desse små häpne Stater. Dalin Montesquieu 41 (1755; fr. orig.: ces petits Etats timides).
3) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ivrig, het (på gröten), angelägen; brådstörtad. Det hade varit för häpet, eller huru? Knorring Cous. 1: 50 (1834). Såsom vid alla svenska företag var det förskräckligt häpet i början med dessa (bildnings-)cirklar. SmålAlleh. 1883, nr 149, s. 2.
Avledn.: HÄPENHET, r. l. f.
1) till 1.
a) till 1 a: ytterlig förvåning; häpnad; numera mindre br. utom i förb. i (första) häpenheten. RP 7: 564 (1639). Ehuru han icke kunde dölja sin häpenhet, då .. brefvet .. upplästes för honom. Tegnér Armfelt 2: 283 (1884). Wulff Petrarcab. 123 (1905).
b) (†) till 1 b: förskräckelse, skräck, fasa. Them war beffwing och hepenheet på kommen. Mark. 16: 8 (NT 1526; Bib. 1917: bestörtning; Luther: zittern vnnd entsetzen; gr. τρόμος καὶ ἒκστασις; Vulg.: tremor et pavor). En hijszn, och häppenheet gick genom alt wårt blod. Stiernhielm Jub. 55 (1644, 1668). Nohrborg 719 (c. 1765). Lehnberg Pred. 2: 72 (c. 1800). Sundén (1885).
2) (†) till 2: räddhåga; ängslan. RA I. 3: 37 (1593). När han (dvs. en blyg yngling) bugar, så ser han sen med häpenhet på alla, om han giordt rätt. Dalin Arg. 1: 82 (1733, 1754). JFægervall (1794) hos Wrangel TegnKärlekss. 95.
HÄPNA, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content