[fsv. hærþ, sv. dial. härd, häl, motsv. d. hærde, isl. herðr, fht. hart, mht. herte, fin. (från germ. lånat) hartio, hartia; av ovisst urspr.]
(numera bl. ngn gg arkaiserande l. i starkt bygdemålsfärgat spr.) skuldra; i litteraturen anträffat bl. i pl.: skuldror. The binda tunga börder och odrägheligha, och leggia menniskiomen på härdanar. Mat. 23: 4(NT 1526; i bild). Wardt han .. skuten emellan Härderna, så at Pijlen gick vth genom hiertat. L. Paulinus Gothus Com. 50(1613). Jätten .. fick slutligen hela stocken i jemvigt öfver sina härdar. SvFolks. 4(1844). Väl mycket bred öfver härdarne var den väldiga ungmön (dvs. den förklädde Tor). Rydberg Gudas. 58(1887). Svärdet gick honom ned i härdarne. Bååth Gudrun 117(1900).
Ssgr: A (†): HÄRD-LUT l. -LUTA, adj. (häl-lutt, n. sg. 1768. hälluta 1795—1807. hälelut(t) 1640. hälelutt, n. sg. 1764. hällelutt 1700) [sv. dial. hälluter, hallut; jfr nor. herdelut] (†) krokryggig, kutryggig. Linc.(1640; under gibber). Han börjar gå hälluta. Weste(1807).
B: HÄRDA-BRED. (härda- 1712—1926. härde- 1664) [fsv. härdha bredher, motsv. isl. herðibreiðr] (numera bl. starkt arkaiserande l. i starkt bygdemålsfärgat spr.) bred över skuldrorna, axelbred. (Kung Rolf) war smal i midian, härdebred och wäl karlawuxen. Verelius Gothr. 96(1664). Reslig och härdabred, såg han ut som en gammal nordmannakämpe. Segerstedt Händ. 326(1921, 1926). —
